Ann-Charlotte Marteus
Egentligen borde vi vara tacksamma mot Dan Eliasson. När krisen kommer, och Svensson sitter där med darrande fingrar framför datorn och försöker komma ihåg vad Sveriges krismyndighet heter – MBD? BDS? BBC? – kanske hjärnan plötsligt erinrar sig att det var ju MSB-chef Eliasson var när han åkte till Kanarieöarna mitt under pandemin.
En krismyndighet måste vara tillgänglig för medborgarna, i alla avseenden. Den bör således heta något lätt, som Krismyndigheten. Självklart ska den inte ha ett namn som är långt som en juldikt (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) och därför måste förkortas till tre bokstäver som ingen minns.
En annan viktig princip, om medborgarna ska ha en chans, är att man inte byter namn på myndigheter i onödan. Vilket regeringar gärna gör.
I veckan hörde Integritetsskyddsmyndigheten av sig med en rapport. ”Integri-vadå-för-myndighet?” tänker ni kanske. ”En ny myndighet?”
Så tänkte jag, men hade fel. Det är gamla Datainspektionen som den 1 januari bytte namn till Integritetsskyddsmyndigheten.
Ingen normal människa är intresserad av myndigheters förändringsarbete.
Datainspektionen är knappast ett ledande köksbordsämne, men brukar nämnas när polisen har bett om ökade befogenheter, som att sätta upp övervakningskameror, använda ansiktsigenkänningsprogram och digitala fingeravtryck. Allt sådant är Datainspektionen emot.
Men varför bytte myndigheten namn? I budgetpropositionen förklarar Magdalena Andersson & Co att Datainspektionens ansvarsområde har förändrats mycket sedan den inrättades 1973. Därför behöver den byta namn. På myndighetens hemsida förklaras detta; namnbytet har skett för att ”signalera det förändringsarbete som pågått på myndigheten”.
Vad är det för avancerat trams? Signalera till vem? Och varför? Ingen normal människa är intresserad av myndigheters förändringsarbete. Man vill att de ska sköta sitt jobb.
Dessutom är alla institutioner som har existerat i mer än tio år garanterat stadda i förändring, eftersom tillvaron är det.
Varsågoda, tre nya dunderhippa bokstäver att glömma bort.
En hel del har till exempel hänt sedan riksdagen började kallas för riksdagen på 1500-talet. Men trots frånvaron av förändringssignalerande namnbyten har folk fattat att det inte är hattar och mössor som härjar längre. Och i det här fallet inser kanske även historielösa politiker att kontinuitet är kopplat till legitimitet och tillit.
Men Datainspektionen tyckte att Datainspektionen lät ”ålderdomligt” och regeringen höll med. Barnrumpor.
Så nu heter det alltså Integritetsskyddsmyndigheten, ett namn så långt och krångligt att man redan lanserar sig som IMY. Varsågoda, tre nya dunderhippa bokstäver att glömma bort.
Socialdemokraterna är inte ensamma om att vilja döpa om institutioner. MSB var regeringen Reinfeldts briljanta idé, liksom att döpa om Ungdomsstyrelsen till Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF. Byråkratisk storslam: ett namn som alla glömmer och en förkortning som ingen kan uttala.
Icke nödvändiga namnbyten på våra institutioner är ett odemokratiskt ofog. Medborgare får svårt att hänga med och det blir krångligt för journalister och andra som vill gräva bakåt. Men syftet är förhoppningsvis inte att alienera och förvilla.
Det är nog snarare fattigdomen på reformidéer och lösningar hos samtida regeringar som gör att de har tid att leka med akronymer. IMHO.