Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Känslorus är inte empati på riktigt

Känslorus utan förnuftet som släpankare kan leda åt helsike.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Ordet empati användes inte under min uppväxt. Man talade om medkänsla och medlidande. Första gången jag mötte begreppet var på läkarlinjen och den innebörd jag lärde mig, var att det handlar om att sätta sig in i en annans människas situation – intellektuellt. Man lider alltså inte med den andra. Man ser henne klart och försöker tänka sig in i hennes livssituation.

Det lät ju rimligt; inget vinns på att en läkare grips av medångest eller sörjer ikapp med sin patient. Läkarens jobb är att tänka, bota och lindra. Men med empati kan bemötandet bli bättre. Och läkaren kan kanske nosa sig till viktiga ledtrådar om patienten som inte är helt uppenbara.

Samtidigt kändes det lite oädelt. Jag hade nog uppfattningen att det godaste av allt är att känna väldigt starkt med andra. 

I dag är empati ett honnörsord och ofta mycket känslomättat. Att känna starkt tycks ibland betraktas som empatins essens. Men ensidigt fokus på känslor kan vara problematiskt. Ett känslorus kan vara precis bara ett rus - en narcissistisk godhetskick, en kärleksaffär mellan mig och mitt ego, till nytta för ingen. Balans mellan förnuft och känsla tjänar oss bättre, både på individ- och samhällsplan.


På onsdagens DN Debatt ifrågasatte professor Stefan Einhorn och tre andra forskare vid KI välgörenhetsorganisationers effektivitet. De ställde frågan: "Utvärderas insatserna på ett så pass säkert sätt att de som donerar medel inte bara KÄNNER att de hjälper sina medmänniskor utan att de också GÖR det?"

Svaret är enligt forskarna att det kan vara si och så med den saken. Sverige ligger efter i utvärderingsarbetet. I USA, exempelvis, finns projektet Give Well som analyserar ideella insatsers effektivitet.

Give Well - ge klokt - det är väl ett bra uttryck för balans mellan förnuft och känsla. 

Professor Hans Rosling.

Nyligen larmade professor Hans Rosling om att det är helt fel att 60 procent av världens mödradödlighet sker vid humanitära kriser och i flyktingläger. Enligt Rosling är andelen snarare 17 procent. Mödrar i flyktingläger har det nämligen ofta bättre än i det omgivande, i regel fattiga, landet. De har tillgång till mer utbildad personal och är "mindre påverkade av de patriarkala strukturerna än hemma i byn", säger Rosling.

Men den häftigt uppblåsta siffran, som kommer från en hjälporganisation, har fått fäste i FN och inom svensk biståndspolitik. I en artikel i The Lancet skriver Rosling och kollegan Helena Nordenstedt ursinnigt: "Global hälsa tycks ha inträtt i den post-faktiska eran" där begrepp skruvas "till förfalskningens nivå" i syfte att påverka.

Till DN säger Rosling sedan en intressant sak, apropå artikeln: "Nu kommer många att säga att 'nu tycker visst inte Rosling att mödradödlighet är viktigt'."

Hans reflektion fångar den yttersta logiken i en post-faktisk känsloera: att kallt ifrågasätta en siffra om mödradödlighet kan tolkas som att man inte är tillräckligt hett upprörd över mödradödlighet. Den mer acceptabla responsen är att vara hett upprörd, punkt. Fakta är sekundära.

Men verkligheten fortsätter ju envist att existera. Och fel siffror kan i detta fall leda till att bistånd uteblir för kvinnor i de fattigaste byarna, där de flesta mödradödsfallen sker.

Läkaren Hans Rosling är sant empatisk - och här använder han både hjärta och hjärna. Det är rätt medicin för en post-förnuftig tid.


Följ Expressen Ledare på Facebook för fler ledartexter och krönikor.