Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Kan vi inte vara lite lagom slöjkritiska?

Huvudlöst? Många hemma i Sverige reagerade starkt vid åsynen av beslöjade svenskor, inklusive handelsminister Ann Linde, när Sveriges beryktade feministregering besökte Iran. Foto: Anna-Karin Nilsson / ANNA-KARIN NILSSON EXPRESSEN
Foto: Anna-Karin Nilsson / ANNA-KARIN NILSSON EXPRESSEN
Foto: Anna-Karin Nilsson / ANNA-KARIN NILSSON EXPRESSEN

Helgens uppror mot slöjorna i Teheran var lika irriterande som #hijabupproret 2013, då blondisar som Schyman och Sahlin satte på sig slöja frivilligt.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Hijabupproret var en solidaritetshandling med en kvinna i Stockholmsförorten Farsta som ska ha blivit misshandlad och avsliten sin slöja.

Solidaritet är bra och viktigt. Men "solidaritet via selfie, med huvudbonad" är likväl påfrestande i sin trendkänsliga narcissism. Därtill avproblematiserades slöjan på ett sätt som inte är lämpligt i ett progressivt västerland.

Men då, 2013, stod antirasism och obrottslig solidaritet med minoritetskulturer högt på dagordningen.

Nu är det 2017. Tiderna förändras. Den svenska regeringens reste till Iran, handelsminister Ann Linde uppträdde i slöja och det tog hus i helvete.

Regeringen har förstås krattat väl för kritiken. Löfven & Co har krönt sig själva till världens första feministiska regering och talat en vådlig massa om Sverige som humanistisk stormakt och lysande föredöme.

 

Vägra slöja kan kosta miljoner

Så hög svansföring är oklok om man inte är redo att prioritera feminism framför andra intressen, det vill säga betala ett pris. Det kostar inte en spänn att fixa ett mopsigt foto av Isabella Lövin med vidhängande kvinnlig personal, i syfte att ge en känga åt allas vårt hatobjekt, Donald Trump. Men att äventyra affärer med Iran genom att slöjvägra skulle rimligen betinga miljontals dollar.

Det priset var regeringen Löfven inte villig att betala. Och det var i grunden rätt beslut. En regering kan inte bete sig som ett aktivistiskt ungdomsförbund. Det är utmärkt feminism att ge mycket bistånd till projekt som främjar kvinnors reproduktiva hälsa. Att äventyra viktiga affärer genom att åka till Teheran och flaxa med lockarna är däremot oklokt.

Så länge Sverige har relationer med obehagliga regimer, det vill säga för alltid, kommer vårt lilla exportberoende land att tvingas kompromissa en del med svenska värderingar och ideal.

Vilket förstås inte betyder att vi ska ge upp dem till vilket pris som helst. Det är en balansgång.

 

Förtryck eller frivilligt val

Många svenskar med invandrarbakgrund är upprörda över tygparaden i Teheran. Det är lätt att förstå den reaktionen, inte minst hos dem som märker av den tilltagande islamistiska kontroll som kvinnor och flickor numera underkastas i en del förorter.

Men helgens slöjuppror ger likväl skäl för oro. Tonläget har varit högt och rymden full med nyfrälsta "feminister". Sverige är inte alltid Landet Lagom och det vore oerhört illa om en okritisk solidaritet med slöjan pendlade över i aversion och mörka misstankar mot beslöjade: "Titta, en stackars förtryckt!", "En tokig fundamentalist!"

Det finns många kvinnor som bär slöja frivilligt: av gammal vana, som ungdomligt uppror eller som odramatisk symbol för sin tro. Sådant måste självfallet respekteras i ett samhälle med stor mångfald.

Samtidigt får inte det patriarkala förtryck som finns, sopas under mattan. Vissa gränser ska med all rätt sättas. Niqab i skolans värld är exempelvis oacceptabelt och lekfientliga kläder på förskoleflickor är absolut problematiskt.

Men det gäller, precis som i utrikespolitiken, att vi inte tappar balansen.

 

Läs också:

Förortsfeministerna sviks ännu en gång

 

Följ Expressen Ledare på Facebook för fler ledartexter och krönikor.