Ann-Charlotte Marteus

Kan skolministern sätta p för rektors-karusellen?

Lina Axelsson Kihlblom är jurist, före detta rektor och nu Sveriges skolminister.
Foto: BERTIL ENEVÅG ERICSON / TT / TT NYHETSBYRÅN

Den nya skolministern har varit rektor i ett segregerat område. Kan hon göra klok politik av sina erfarenheter?

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Sverige har fått en ny skolminister, Lina Axelsson Kihlblom. Denna post är särdeles viktig, eftersom ett bra utbildningsväsen är förutsättningen för ett gott och rikt samhälle. Men också för att den svenska skolan är så tröstlöst illa tilltygad. Av Sveriges riksdag. Vartenda parti är skamligen medskyldigt. 

Axelsson Kihlbom har inte partipolitisk bakgrund. Plus i kanten.

Ett annat plus är att hon har arbetat i skolans värld, bland annat som rektor för Ronnaskolan i Södertälje. Det är en skola med en hög andel elever med utländsk bakgrund – 94 procent under läsåret 2019/2020 – och en lång historia av låga kunskapsresultat. Under den nykläckta skolministerns tre år höjdes gymnasiebehörigheten från 55 procent till 75 procent. 

Det är knappast en slump att Lina Axelsson Kihlblom har den erfarenheten med tanke på att kampen mot segregation är ett överordnat mål för för Magdalena Andersson. 

Och eftersom skolsegregationen inte lär trollas bort under överskådlig tid, hur mycket Socialdemokraterna än önskar det, måste målet vara att göra skolor i utsatta områden så framgångsrika som möjligt. Där borde den före detta rektorn kunna göra en insats.

Ett problem är, paradoxalt nog, att rektorerna har höga ambitioner.

Just rektor av största vikt för skolors kvalitet – inte bara att rektorn är duglig utan att hon förblir vid sin post. 

Det kan låta som en kommunalgrå fråga i jämförelse med klatschiga fenomen som kepsfilosofi, mobilförbud och storbråk. Men hög omsättning av rektorer är en gemensam nämnare för problemskolor. Den är förödande.

I Skolinspektionens rapport om skolor med ”långvarigt låga kunskapsresultat” – där Ronnaskolan ingår – har en del skolor haft fyra rektorer på tio år. 

Ett problem för lärarna på dessa skolor är, paradoxalt nog, att rektorerna har höga ambitioner när de tillträder. De vill sätta sin prägel på skolans verksamhet ”genom ett visionsarbete”, skriver Skolinspektionen.

Man kan ana hur luttrade lärare dör en smula varje gång en ny visionär dansar in i kollegierummet. Den senaste rektorn kanske tyckte att elevhälsa var viktigast på jorden, krävde att lärarna skulle brinna lika mycket, byggde upp strukturer och rutiner som var ämnade att nå elevhälsomål – och så, pang! Nästa rektor vill satsa allt på höga betyg. Släpp alla strategier och projekt som ni slitit med i tre år, nu organiserar vi om! Nu brinner vi för betygen!

Hur ska lärare kunna få driv och självförtroende i en sådan miljö? Kan man få omorganisations-PTSD? 

Föga förvånande brukar täta rektorsbyten följas av hög omsättning på lärare.

Skolinspektionen berättar om en skola där lärarna, på frågan om hur man följer upp elevernas kunskapsresultat, svarade att Vi vet inte, för vi har fått en ny rektor. 

Skolans två tidigare rektorer hade haft olika metoder för att analysera kunskapsresultaten – och lärarna hade inte en susning om vad nykomlingen hade för preferenser. Så de sköt uppföljningarna framför sig. 

Föga förvånande brukar täta rektorsbyten följas av stor omsättning på lärare – och sjunkande kunskapsresultat. 

Men om rektorn är uthållig kan personalsituationen stabiliseras, det långsiktiga kvalitetsarbetet utvecklas och elevernas kunskapsresultat förbättras. Skolinspektionen ser mönstret i sina staplar. 

Om Lina Axelsson Kihlblom vet vad som hade fått henne att stanna längre än tre år på Ronnaskolan – kan hon göra politik av de insikterna?

Det vore en liten guldstjärna värt.