Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Kan alla sluta låtsas att skolbarn är vuxna light

Låt de vuxna ta ansvar för utvecklingssamtalen. Även brådmogna och ambitiösa barn är ändå bara barn. Foto: / TV3
Vuxna måste axla vuxenansvaret och inte skyffla över det på barnen. Foto: ANONYMOUS / AP FOX
Foto: / REPRO

Låt föräldrar och lärare utvecklingssamtala utan att eleven är med.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Under 200 år av fred, välstånd och demokrati har Sverige haft tid och råd att utveckla alla aspekter av samhället. Därför är ingenting längre enkelt. Nästan ingenting, bortom en brandkårs agerande vid en villabrand, har bara ett enda enkelt syfte. 

Ta utvecklingssamtalen i skolan. De skulle kunna ha ett fokus: att informera föräldrar om hur det går i skolan för deras barn. Men så simpelt fungerar det icke. 

Skolverket har författat en 16-sidig manual om utvecklingssamtalets konst. Där understryks vikten av att att rektor och lärare utvecklingssamtalar om hur man utvecklingssamtalar. Särskilt bör de diskutera hur man samtalar med elever och deras föräldrar om hur det står till med kunskapsutvecklingen och den sociala situationen utan att använda "subjektiva värderingar" om eleverna.

Elever får helt enkelt inte beskrivas: pigg och glad, tystlåten, flitig, slarvig - sådana ord må icke användas. Att kalla ett barn något kan nämligen "påverka elevens identitetsskapande". 

Får man tro Skolverket, utvecklar inte dagens barn sin identitet i växelverkan med omvärlden utan i ett objektivt tassande vakuum. (Framför datorn?)

Barn är inte vuxna med dålig hållning

Barn kan även kränkas av att kallas glada eller slarviga, varnar Skolverket. Men det är farligare än så: ett förlupet adjektiv kan bryta mot principen om "alla individers lika värde"! 

Tyvärr utvecklar inte Skolverket denna hisnande tankeutflykt, men uppenbarligen står FN-konventioner på spel. 

Men plötsligt händer det, som Peter Santesson påpekar i en krönika i Dagens Samhälle. I nästa stycke tvärvänder Skolverket: Jo, hörni, det är ändå okej att kalla någon glad, livlig eller slarvig - om beteendet påverkar skolsituationen.

Klart som sikten vid Lützen i november, således.

Den svenska skolans bisarra idé om att barn egentligen är hoptryckta vuxna som kan och bör ta huvudansvaret för sin utbildning, spökar också i dokumentet. Under utvecklingssamtalet får läraren föreslå att barnet ska jobba mer med vissa saker. Men det är viktigt att eleven "instämmer i det som han eller hon föreslås arbeta med".

"Du borde jobba mer med multiplikationstabellen, Oskar."

"Nej, jag ska bli fotbollsproffs."

"Okidoki."

Eller?

I samma Émile-anda finns det skolor som låter eleverna leda sitt utvecklingssamtal. För tonåringar kan det finnas en vits med det, men det praktiseras även på lågstadiet. 

Föräldrar ska alltså ta ledigt från jobbet för att närvara när deras små barn trevande och säkert sött, men i högsta grad på låtsas, övas i att bli mötesledare. De enkla gamla kvartssamtalen har sannerligen "utvecklats".

Problem upptäcks ju inte ändå

I dag är samtalen halv- eller heltimmessessioner på dagtid. Det läggs stora resurser på dem. Ändå vet vi att många elever som släpar efter inte får hjälp. Alla partier klagar, och lovar reformer i valtider. De ska se till att Problemen Upptäcks I Tid.

Tydligen fungerar inte utvecklingssamtalen alltid som de ska. Och hur lätt är det för en lärare att tala klarspråk, om hon måste akta sig för att vanskapa en elevs identitet, kränka henne, bryta mot principen om allas lika värde och för att på ett otillbörligt sätt intervenera i elevens utbildningsfilosofi? 

Kanske inte alldeles lätt.

En rimlig ordning borde vara att lärare och föräldrar får möjligheet att utvecklingssamtala utan elevens närvaro i de lägre stadierna. Då kan läraren vara "subjektiv" och kalla en spade för en spade. Hon kan ta i, om föräldrar inte kan eller vill lystra till milt klingande varningsklockor.

Om eleven skulle känna sig kränkt av detta utanförskap, kan de vuxna kanske passa på att avslöja för eleven att eleven är ett barn.

 

Läs också:

Vem väcker eleverna när de vuxna sover?

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!