Ann-Charlotte Marteus
I veckan kallade Ryssland till möte i FN:s säkerhetsråd för att diskutera ”en av de mest avskyvärda och motbjudande aspekterna av krisen i Ukraina”. Vad åsyftades? Rysk terrorbombning mot civila, tortyrcentraler, massgravar? Kidnappningar av ukrainska barn?
Självklart inte. Ryssarna syftade på ”russofobi”, irrationell motvilja mot Ryssland. Särskilt utbredd är russofobin i Ukraina, har Moskva noterat, och det är faktiskt oacceptabelt lågt.
Denna ryska självömkan är både skrattretande och kväljande, men inte förvånande. Ju vidrigare regimen beter sig, desto tjockare lager med offerkoftor drar den på sig.
Men självklart har anfallskriget svärtat bilden av Ryssland. Jag märkte det hos mig själv när jag plöjde igenom en radda dokumentärserier om andra världskriget.
Jag har haft sådana perioder förr och kände igen de gamla svartvita filmsnuttarna. Operation Barbarossa: Nazister som susar fram över Sovjetunionens ändlösa vidder. Sedan vintern, den rekordkalla, med heroiska ryska soldater i vita kamouflagekläder och de dödsföraktande mattransporterna över den frusna Ladogasjön till belägrade Leningrad. Djupfrysta nazister med tygbylten om fötterna.
Han är världens ledande producent av russofobi.
I skildringar av Operation Barbarossa har ryssarna alltid framstått som the good guys. Förstås. De blev anfallna och försvarade sitt land till ett skyhögt pris. Och de sällade sig till de allierade i kampen mot den ultimata ondskan: Nazityskland.
Dessutom är det, om sanningen ska fram, lockande att se svartvitt på existentiella strider. Då ska hjältar vara Hjältar.
Men ett år in i Ukrainakriget är det svårt att se så enkelt på saken.
Under en skildring av slaget om Stalingrad hör jag en expert säga att ryska soldater skickades in i den nazibefästa staden utan vapen. Ordern löd: Se till att komma över ett gevär och gå till attack!
”Så mycket älskade ryssarna sitt land och ville försvara det, att soldaterna gick med på det”, säger experten.
Före Ukrainakriget hade jag kanske köpt det rakt av. Nu tänkte jag: Gick soldater verkligen med på detta av pur fosterlandskärlek? Eller var det så att ryska soldater, då som nu, användes som kanonföda och tvingades att äntra staden obeväpnade, med hot om ett skott i pannan ifall de vägrade?
De positiva vinklarna på Sovjets fosterländska krig har helt enkelt förlorat sin glans.
Samtidigt har de sovjetiska vidrigheter som begicks under kriget – och som ofta snabbt sveper förbi i dokumentärerna – fått ny resonans.
Ta massgravarna i Katyn, som avslöjade Stalinregimens mord på mer än 20 000 polacker, främst officerare men också en stor del av den polska intelligentian. Eller deportationerna. Mer än en miljon polacker tvångsförflyttades till Sovjet, liksom 100 000-tals människor från Baltikum och Ukraina.
Samma sak händer ju i Ukraina i dag: massgravar, filtreringsläger, tvångsförflyttningar. Enligt amerikanska UD kan 1,6 miljoner ukrainare ha deporterats till Ryssland, inklusive 250 000 barn. Hittills.
Fobi innebär att man hyser en irrationell, fördomsfull motvilja mot någonting. Och att känna vrede mot random babusjka eller mot någon som pratar ryska i bussen, på grund av kriget i Ukraina, är självklart inte försvarbart. Men Putin har svärtat Rysslands rykte något oerhört, så enkelt är det.
Han är världens ledande producent av russofobi.