Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Månader av karantän - det kommer ju inte att funka

Winston Churchill hade en privat toalett i The War Rooms - som i själva verket var ett litet telefonbås där han kunde prata med president Roosevelt och andra potentater.Foto: YOSUF KARSCH / OKÄND
Rom i karantänens surrealistiska tid.Foto: ALESSIA GIULIANI / CPP / POLARIS POLARIS IMAGES
Foto: TT NYHETSBYRÅN

Att de svetsade igen dörrar i Wuhan säger en del om Kina - och om den mänskliga naturen.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Visst är de läckra och värmande, filmsnuttarna med spanjorer och italienare som sjunger, spelar och dansar på sina balkonger för att hålla moralen uppe i coronakarantänens tid.

Men hur länge orkar människor vara internerade innan de får nog och smiter, till vilket pris som helst - av skäl som vi inte ens kan förutse?

Under andra världskriget sköttes Storbritanniens krigsinsats från ett bunkersystem i centrala London: The War Rooms. Det finns kvar, som museum, med gulnade världskartor, bakelittelefoner, ljudlösa Remingtonskrivmaskiner (Churchill var ljudkänslig) och ringlande korridorer.  

I det underjordiska nätet fanns det sovsalar som personalen kunde använda mellan skiften. Men många tog sig hellre hem - mycket hellre. Till och med under blitzen, när Görings bomber regnade ner och pulveriserade delar av huvudstaden, valde folk att riskera livet för att komma hem.

Varför i hela världen då? Man föreställer sig att de hade blytunga skäl att lämna Storbritanniens säkraste bunker, men icke. 

Det var lukten, stanken. Det fanns inga fönster i bunkern och ventilationen var usel; luften var mättad med svett och smutsiga kläder, stresshormoner och cigarettrök. Och folk stod inte ut.

Karantänen i Lombardiet

I kriget mot det nya coronaviruset är karantän ett populärt vapen - och ganska givet. För Europas del började det i Lombardiet den 8 mars. Nu tycks ökningen av nya fall i Italien ha planat ut, så det kanske fungerar. Även om det tycktes vara en folksport att försöka rymma, åtminstone i början. 

Men det är inte lätt att släcka ner en epidemi, i synnerhet inte när den har blivit en pandemi. Så fort man får bukt med smittspridningen på en plats, och börjar lätta på restriktionerna, riskerar farsoten att blossa upp igen. Och då får man dra åt tumskruvarna igen, och igen och igen, tills den efterlängtade flockimmuniteten har infunnit sig, organiskt eller med hjälp av ett vaccin. Och ett vaccin kan ta ett år eller mer att få fram.

Men funkar det i realiteten att ha återkommande karantänpåbud under lång tid?

Akuta skäl för att lämna karantänen

Hur länge skulle det dröja innan vi fick nyheter i stil med: ”Ännu ett så kallat balkongmord inträffade i Barcelona i helgen, när en man kastade en blomkruka i brons på sin granne snett nedanför. 'Jag stod inte ut med att höra honom spela La Bamba på blockflöjt en kväll till', sade den ångerfulle 69-åringen.”

Att det blir mer våld mot kvinnor och barn när familjer sätts i karantän får man kallt räkna med. Enligt människorättsaktivister ökade anmälningarna om kvinnomisshandel dramatiskt under den drakoniska karantänen i Wuhan. 

Att lämna hemmet på grund av sådan misär är självklart (om man vågar och kan). Men andra kan nog tänkas bryta mot reglerna på grund av mindre uppenbara behov: för att de är bottenlöst uttråkade eller ensamma eller känner en oemotståndlig lust att se syrenträd eller öppet hav. 

Karantän och frivillig isolering kan vara livsnödvändigt. Men om det ska pågå länge krävs nog en hel del uppfinningsrikedom - som de ”seniortimmar” som en del mataffärer redan har infört i Sverige. Vi är ju flockdjur.

Det finns ett skäl till att myndigheterna i Wuhan svetsade igen folks dörrar.