Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Inga elever vinner när ideal krockar med verkligheten

Foto: HENRIK ISAKSSON/IBL / /IBL

Gör inte det bästa till det godas fiende för barn med särskilda behov. 

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Inkludering i skolan har debatterats mycket på senare tid. Pedagogikprofessor Inger Enkvist skrev i en krönika i SvD i april att "steg för steg har specialklasser lagts ner och elever med alla typer av problem har integrerats i vanliga klasser, oavsett omständigheterna." Hon menar att detta går ut över andra barns rätt till god undervisning. Jan Björklund efterlyste mer särskilda studiegrupper på Liberalernas riksmöte i slutet av april. 

Det perspektivet utmanas av funktionsrörelsen. I en debattartikel på funktionsratt.se anklagas Björklund, Enkvist och även denna ledarsida, som skrivit i ämnet, för att göra en förflyttning mot ökad segregering. "Som de flesta vet är segregering något dåligt. Medan inkludering sedan minst 30 år tillbaka räknas som det bästa instrumentet för rättvisa, fred och jämlikhet i världen", skriver Elisabeth Wallenius, ordförande Funktionsrätt Sverige, Rasmus Isaksson, ordförande DHR, Delaktighet Handlingskraft Rörelsefrihet och Björn Häll Kellerman, ordförande Unga Rörelsehindrade.

Tanken på att elever med funktionsnedsättning ska undervisas i separata miljöer strider mot Skollagen, FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och Agenda 2030:s fjärde globala mål för hållbar utveckling, skriver trion.

Den eviga jakten på resurser

Elisabeth Wallenius vidareutvecklar sitt resonemang i en intervju i Skolvärlden: "Alla elever ska vara inkluderade och skolan ska kunna lösa det."

Det är inte inkluderingen som är problemet, menar hon, utan bristen på resurser. Inkludering handlar om att utgå från alla elevers möjligheter och förmågor, "då måste man se till att skolan har den personal som det kräver."

Även utåtagerande och våldsamma elever kan vara i en vanlig klass, menar hon: "Jag tror faktiskt att det ofta finns möjligheter att lösa det. Men man gör det inte av olika anledningar. Man sätter kanske in en extra pedagog eller assistent som faktiskt inte förstår barnet. Man måste  alltid ta reda på vad som behövs för att hjälpa just den här eleven."

Men alla de där fantastiska resurserna finns ju inte. De saknas, trots att Sverige lägger en stor del av BNP på skolan - mer än andra rika OECD-länder, som Kristoffer Örstadius konstaterar i en faktagenomgång i DN. 

Dessutom är vi ju i ett läge av personalbrist, som bara kommer att förvärras. Inga FN-konventioner i världen kan ändra på den saken. Inga moraliska argument biter på den verkligheten. 

Undervisning är skolans syfte

Det är verkligen väldigt mycket känslor i den här debatten. Wallenius jämför med en familj som får ett syskon med en funktionsnedsättning. Då säger ju inte familjen "det barnet vill vi inte ha". På samma sätt måste kommuner tänka om sina barn, menar hon. 

Men skolans prioritet är god undervisning. Elever som inte fungerar i ett klassrum, av ett eller annat skäl, bör undervisas på annat sätt. Det är en praktisk fråga, inte en fråga om kärlek eller brist därpå.

Men man kan fråga sig hur kärleksfullt det är att tvinga in elever med särskilda behov i en vanlig klass när idealet - ett klassrum där alla kan få undervisning och stöd på sitt sätt, av precis så många handplockade specialpedagoger och assistenter som behövs - i så hög grad bara är ett ideal. 

Enligt en studie av Skolinspektionen får elever som flyttas till specialklasser dessutom "så gott som alltid" ett lyft, resultatmässigt och socialt. 

Den erfarenheten borde väga tyngre än ideal, om än så vackra.

 

Läs också:

Dagens betygssystem gör barn som kämpar till förlorare