Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

”I Syrien styr lärarna, i Sverige styr eleverna”

En nyanländ syrisk lärare förundrades över att en svensk lärare delade ut papper med multiplikationstabellen i stället för att ta för givet att eleverna kunde dem utantill. (Personen på bilden har inget samband med texten).Foto: COLOURBOX

När syriska lärare kommer in i svenska klassrum kan vi få syn på oss själva. Bilden är inte helt smickrande.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Påståenden om att Sverige inte har någon kultur är bortom dumt. Vi är ju världssamfundets snälla men kanonexcentriska Pippi Långstrump. 

Det slog mig när jag läste en rapport om integrationssatsningen Snabbspår för nyanlända lärare och förskollärare. Den bygger på intervjuer och observationer av lärare från Syrien, Irak och Libyen, gjorda av IFAU, Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering. 

Det är mycket som måste läras och läras om. En nyanländ som varit ute på praktik förundrades exempelvis över att läraren delat ut papper med multiplikationstabellen i stället för att ta för givet att eleverna kunde dem utantill. 

”De har nog studerat sina ämnen på en djupare nivå än vi gjort”, kommenterar en svensk handledare sina utländska kolleger. En annan säger att hon önskade att hennes elever skulle ställa alla matematikfrågor till den nyanlända praktikanten, för ”hon kan det där bättre än vad vi alla kan.”

En tredje handledare berättar om en nyanländ engelsklärare som lagt stor vikt vid att lära ut grammatik. Det är inget som den svenska läraren själv brukar fokusera på; hon ägnar sig mer åt ”kommunikation och att använda språket på olika sätt”.

Det är språket som räknas

De nyanlända upptäcker snart att svensk undervisning inte handlar så mycket om att behärska ämneskunskaper och lära ut dem.Tyngdpunkten ligger i stället på tvåvägskommunikation mellan lärare och elever. Kunskap bygger man tillsammans; korvstoppning är icke ett honnörsord. 

Men när verbal kommunikation står i centrum måste ju lärare behärska språket på en mycket sofistikerad, eller åtminstone hemtam, nivå. Det går heller inte riktigt att gena - elever har inte respekt för lärare med knackig svenska, skriver IFAU.

Med de utländska lärarna som relief framstår den svenska skolan i all sin otvetydiga svenskhet: Den är produkten av en mycket homogen erfarenhet - alla pratar svenska! - och ett jämlikhetsvurmande konsensussinne.

De nyanlända måste anamma denna antiauktoritära kultur, inklusive dess exotiska form av konflikthantering. En invandrad lärare som undervisar ”snabbspårare”, citeras när hon försöker förklara för dem att de inte får köra ut en störande elev direkt: ”Målet är inte att straffa. Det är viktigt. I Sverige är målet att förebygga.”

I Syrien är det läraren som styr, i Sverige är det eleverna, noterar en nyanländ - som emellertid också ser fördelarna med elever som inte är undergivna.

Subventionerade lärarassistenter

IFAU:s slutsats är att snabbspåret är en bra början, men blott en början på den byngliga resan mot en läraranställning. Deltagarna måste lära sig utmärkt svenska, både för att fungera i sin lärarroll och för att klara den högskoleutbildning som i regel krävs för att erövra en lärarlegitimation. Innan dess kan de få arbete som (subventionerad) lärarassistent, stöd- eller modersmålslärare om de vill hänga kvar i skolans värld. Men en stor andel tycks lämna den, enligt Arbetsförmedlingen.

Själv tänker jag att vi kanske borde låta ett gäng syrier vara med och ratta lärarutbildningarna och Skolverket. Då kanske det skulle bli lite mer som när jag och Jan Björklund gick i skolan - innan Pippis syn på pluttifikationstabellen hunnit göra avtryck i pedagogiken.