Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Hellre tid för promenad än garanti mot att dö ensam

Många har nog en dimmig bild av dödsbädden, influerad av scener från film och litteratur. Eller bildkonst? Karl XII:s likfärd, målad av GUSTAF CEDERSTRÖM. (Parisversionen) Foto: EBBE KARLSSON

En garanti för att ingen ska  behöva dö ensam är faktiskt populism, Liberalerna.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Begravningsbyrån Fonus har frågat 1 000 svenskar om vad de mest fruktar att de ska ångra på sin dödsbädd. På förstaplatsen stod rädslan för att "jag inte vågade göra det jag drömde om". Andra oroar sig över att de ska ha jobbat för mycket medan nio procent räds den bittra insikten att de tränade för lite.

Verkligen? Att en 85-åring skulle sörja livets försummade armhävningar ter sig inte helt realistisk. Men det gör inte de första två exemplen heller, egentligen. 

Föreställningen om "dödsbädden" är nog lite dimmig för många - och antagligen färgad av film och litteratur. Scen: den döende är klarögd och redig samt införstådd med att döden kommer att anlända om ungefär en halvtimme. Dags att summera livet, således. De anhöriga lyssnar andäktigt till visdomsorden. Talet avslutas med en briljant aforism. Farväl, alla. The End.

Så såg döden aldrig någonsin ut under de 14 år jag jobbade i äldreomsorgen. Men det är på intet sätt konstigt om moderna människor, som aldrig sett döden eller döende, har en något dramatiserad bild av den sista tiden.

Men när människor med makt har samma infallsvinkel kan det bli galet.  

En av fem dör ensam

En av fem som avlider på sjukhus dör ensam - och det vill Stockholms sjukvårdslandstingsråd, Anna Starbrink (L), åtgärda. Socialtjänstlagen och Hälso- och sjukvårdslagen ska skrivas om så att arbetet i vård och omsorg organiseras så att alla kan garanteras mänsklig närvaro vid sin död, säger hon till DN.

Det låter vackert. Men det skulle vara en huvudlös prioritering för äldreomsorgen. 

Människor avlider inte enligt tidtabell. De kan gå bort plötsligt efter lunch eller i sömnen. De kan ligga på sitt yttersta i dagar eller veckor, mer eller mindre okontaktbara på grund av sjukdom eller mediciner. 

I ett sådant läge tittar personalen in titt som tätt, förstås. Stannar en stund, stryker pannan, fuktar munhålan, rättar till sängkläder och pratar lite fastän inga svar längre kommer.  

Men det vore helt tossigt om vårdenheter av lagen skulle tvingas att avdela en undersköterska för att sitta vak varje gång någon kanske är döende, medan kollegerna får stressa för att täcka upp. Samtidigt som en eller annan arbetskamrat är sjuk eller vabbar. 

Om det blev lag skulle personalen tvingas att prioritera vakandet. Och välja bort sysslor som inte är lika noga reglerade. Patienternas hygien, kanske? Eftermiddagskaffet? Promenaden med  Britta som älskar att gå bland blommorna i parken?

Fler garantier från Liberalerna

Eller tänker Liberalerna se till att vård och omsorg anställer en armé av vakpersonal? Så kan man förstås göra om man anser att dödsvak är prio nummer ett. Men var ska den personalen hittas när personalbristen bara tilltar? 

Det är ju inte som att man kan sno en massa undersköterskor från hemtjänsten. Särskilt inte Liberalerna, som har utlovat en ytterst personalkrävande garanti för just hemtjänsten: laga-mat-garantin. Alla äldre som vill, ska få sin mat lagad i hemmet.

I en någorlunda rimlig värld skulle politiker åtminstone kunna bestämma sig för om de vill prioritera dödsbäddsvak eller potatisskalning. 

I en helt rimlig värld skulle politiker hålla sig för goda att utfärda ohållbara garantier och i stället satsa seriöst och långsiktigt på äldreomsorgen. 

 

Replik: 

Volontärer kan vaka vid dödsbädden 

 

Läs också: 

Ju magrare resurser desto fagrare löften till seniorerna