Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Ann-Charlotte Marteus

Hatet mot svarta är en skam för Sverige

Tvillingbröder i brittiska Middlesbrough 2006. En liten gen slank hit, en annan slank dit.
Foto: NNPNNP / EPA / SCANPIX / CODE 29035 NORTH NEWS AND PICTURES

Afrofobi är det vanligaste hatbrottet i Sverige. Rasismen kan leda till att hälsan förstörs för de drabbade.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

En vintereftermiddag för några år sedan gick jag mot busshållplatsen efter jobbet. Såg bussen komma men orkade inte springa. Dessutom stod det en man och väntade vid busskuren, så jag räknade med att hinna fram i maklig takt. 

Men den halvtomma bussen stannade inte utan ven förbi, som om den väntande varit osynlig. Vaf...?!

Den väntande mannen var svart och min tolkning var enkel: Chauffören hade kört förbi exakt därför. Jag sade väl något upprört om odugliga chaufförer. Mannen ryckte uppgivet på axlarna. Kanske kom han med någon förklaring som ursäktade chauffören? 

Händelsen var oerhört obehaglig och chockerande – ”som i en film” – men några djupare spår satte den inte. Åtminstone inte hos mig. 

Men jag mindes plötsligt scenen när jag läste Brå:s nya rapport om afrofobi.

Det finns mellan 350 000 och 400 000 afrosvenskar i Sverige och varje år polisanmäls runt 1 000 afrofobiska hatbrott. Det gör afrofobi, antisvart rasism, till det vanligaste motivet bland anmälda hatbrott, vid sidan av generellt främlingsfientliga dåd.

Afrofobiska övergrepp är mer våldsamma än andra hatbrott. Nästan var femte attack utmärks av våld. Särskilt grovt är våldet när det kommer från en total främling på allmän plats. 

En kvinna beskriver hur hon försöker hålla rasistiska minnen i schack för att fungera i vardagen.

Andra farofyllda platser för svarta svenskar är skolan, där andra elever är plågoandar och våldet aldrig långt borta, och hemkvarteren, där grannar kan trakassera. Samt på arbetsplatsen, där rasisten i fråga kan vara en kollega, kund eller klient. 

Det är inte vilka arbetsplatser som helst, utan sådana där folk ofta är berusade, som i restaurang- och taxibranschen. Och på samhälleliga institutioner, som behandlingshem.

Det kanske delvis förklarar varför det är afrosvenskar från Afrikas horn – Somalia, Eritrea och Etiopien – som i högst grad rapporterar om afrofobi. Relativt nyanlända hamnar ju inte sällan i service- och kontaktyrken.   

För de människor som råkar ut för ett eller flera rasistiska påhopp kan det växa en känsla av att hela tillvaron är osäkrad. Övergreppen kan ju ske överallt: i grannskapet, mitt i stan, på bussar och i affärer, på jobbet, på nätet och i mobilen. Eller i form av klotter. 

I värsta fall kan denna belägringskänsla leda till ett tillstånd av ”ständig beredskap”, skriver Brå. Ett tillstånd som naturligtvis tär, både psykiskt och fysiskt. 

En kvinna i rapporten beskriver hur hon försöker hålla rasistiska minnen i schack för att fungera i vardagen: 

”Om det får ta plats så blir det liksom en Pandoras ask som öppnas upp och då kommer jättemycket sår och bubblar över.”

Hatbrott är svårutredda och blir ofta snabbt nedlagda av polisen, vilket kan bli ännu ett hårt slag för den drabbade. Tilltron till rättsväsendet får sig en törn. Och många struntar i att anmäla. 

Men samhället kan och måste förebygga afrofobi. Det måste självfallet råda nolltolerans mot rasistiska tillmälen i skolan. Lärare får aldrig, aldrig bagatellisera eller urskulda sådant som ungdomlig jargong eller dåliga skämt.

En mamma berättar om sin sons dagliga kamp för att orka gå till skolan: 

”Han kunde gå ut, och sen springa in och sätta sig på toaletten. Och han fick den här ångesten och han tänkte 'Vad kommer att hända på rasten?' För det var då det hände.” 

Rasistiskt klotter måste saneras snabbt, varhelst det dyker upp. Får det vara kvar hinner det såra och oroa så många – och kan ge intryck av att samhället i någon mån sanktionerar afrofobi.

Och är det så att man bevittnar en afrofobisk incident i vardagen måste man göra – någonting. Man kanske inte vågar eller ens hinner ta konflikten med gärningsmannen, innan allt är över. Men man bör se det som sin förbannade plikt att göra klart för den utsatta att man såg och att man tar avstånd. Detta är extremt viktigt, förstår den som läser rapporten. 

Att tiga är inte att samtycka – men för den människa som just har har utsatts för en verbal spya eller värre kan det kännas precis så, om de omgivande dyker ner i sina mobiler och ”taktfullt” låtsas som det regnar.