Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Härligt att vårdpersonalen äntligen ryter ifrån

Renee Zellweger som Nurse Betty i filmen ”Betty tur och retur”.Foto: FILMBOLAG CANAL PLUS

Generationer av kvinnor har låtit sig slitas ner av sjukvården. Nu kanske vi ser konturerna av en förändring, äntligen.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

För tjugo år sedan var det manliga branscher som dominerade anmälningarna av arbetsmiljöproblem. Nu börjar det bli tvärtom, rapporterar Sveriges Radio. 2015 kom vart femte ärende från vård och omsorg. Två år senare var det var fjärde och i fjol var det nästan var tredje. 

”Skyddsombuden inom skola, vård och omsorg har tuffat till sig”, säger Maria Steinberg, docent i arbetsmiljörätt vid Örebro universitet.

Självklart kan man se det som en oroande larmsignal - det är en oroande larmsignal; att välfärden ”går på knäna” har, av goda skäl, blivit ett av samhällsdebattens mest slitna uttryck. 

Vårdupproren som kom av sig

Men arbetsmiljön i vården har alltid haft stora brister. Den var usel när jag började i äldreomsorgen på 1980-talet och så fortsatte det. 

Man småsprang hela förmiddagarna och tittade snett på kolleger som inte såg ut att ha bråttom. Man hade ont i rygg och axlar men var glad så länge man inte blev långtidssjukskriven som Pia - Pia, som kom och hälsade på efter ett halvår med högerarmen i styv mitella och ett ansikte som hade åldrats tio år av kronisk smärta.

Jag kontaktade facket då och då och fick svaret: ”Men, det är ju du som är facket.” Begreppet ”skyddsombud” var inte mer än ett runt litet märke som någon i personalen bar på sin vita rock, av oklara skäl. 

Anmälningar om dålig arbetsmiljö har jag inga minnen av alls. 

Några få gånger, när det blev extra ohållbart på grund av personalbrist, försökte vi göra uppror genom att ”gå efter metodboken”. Det betydde att man utförde varje syssla exakt som det var tänkt, lugnt, rart och noggrant. Resultatet skulle oundvikligen bli att väldigt få patienter hann tvättas, kläs på och komma upp ur sina sängar innan det var dags att lägga sig för natten. 

Men det blev aldrig någon fart i våra manifestationer. Vi saknade den rätta stridslystnaden eller sammanhållningen och det fanns alltid några som körde på som vanligt, av kortsiktig plikt mot patienterna eller för att de kände sig extra hemma i sin nackonda martyrroll. 

Snart slet vi på som vanligt, allihop. Ingen ville kunna anklagas för att svika patienterna även om det skulle gynna dem i långa loppet. Och så sköt vi arbetsmiljöproblemen framför oss till nya sköterskegenerationer. 

Sköterskor ska inte gå in i väggen

Förhoppningsvis tyder skyddsombudens tilltagande tuffhet, och den ökande anmälningsbenägenheten, på att något håller på att förändras på allvar; att den självutplånande ängeln alltmer konkurreras ut av yrkeskvinnan som gör sin plikt och kräver sin rätt till en anständig arbetsmiljö.

Den förvandlingen måste bli fullständig. Kvinnor i välfärden måste larma och klaga innan de går in i ett smärthelvete eller i väggen - inte efteråt. Förslitningsskador och utbrändhet får inte ses som tecken på att en sköterska har gjort sitt jobb heroiskt bra. 

Det borde ses som lika oprofessionellt, lika oacceptabelt, som att en byggarbetare får skallskador för att han inte burit hjälm.  

Dit kan utvecklingen nå om sköterskor och annan vårdpersonal fortsätter att ryta ifrån och anmäla, utmana status quo och göra det normaliserade knäandet under arbetsbördorna oacceptabelt. 

Det är bara att hålla tummarna!