Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Håll era barn, tårar och förlossningar för er själva

Var är argumenten och vart tog principerna vägen? Dagens politiker har en tilltagande tendens att släpa in sina privatliv i det politiska samtalet. (På bilderna Jan Björklund och Annika Strandhäll.)

Politiker måste sluta att slänga in sina barn som argument och tillhyggen i debatten.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Jag vet inte ett smack om finansminister Magdalena Anderssons privatliv. Hon har aldrig, vad jag vet, motiverat en ekonomisk reform med att hon har tre döttrar, en sjuk farmor eller fem halta katter.  

Tack, Magdalena Andersson.

Finansministern går i detta avseende mot tidens ström. Numera är det högsta mode bland politiker att släpa in sitt privatjag i den politiska debatten. 

Ebba Busch Thor satte en ny nivå i en partiledardebatt i maj 2017, då hon i en ordväxling med Jonas Sjöstedt om sjukvården drog fram livmoderkortet: "Prata inte med mig om förlossning. Jag födde mitt andra barn i februari. You don’t wanna go there!" 

De andra damerna i gänget följde blixtsnabbt efter. Anna Kinberg Batra nämnde sin problematiska graviditet och Annie Lööf skildrade hur hennes dotter springer och kramar sina förskolefröknar. Allt i syfte att driva hem partipolitiska poänger och vinna debatten. 

Barnen får ersätta argument

Lööf har fortsatt i samma anda i valrörelsen. I SVT:s Utfrågningen fick hon frågan om hon tror att Centern får igenom sina krav på en mer generös migrationspolitik efter valet. Hon svarade att "varje partiledare som också är förälder" nog kan övertalas. Det var svårt att tolka det som något annat än "Om Ulf Kristersson verkligen älskar sina barn, så..."

Inom alliansen har partierna en tendens att stjäla väljare av varandra. I brist på äggstockar får Kristersson och Björklund hitta andra sätt att hänga med i föräldrarejset.

Ulf Kristersson har valt att låta sina döttrar figurera på ett framträdande sätt i en av Moderaternas valfilmer. Han har också berättat att hans syn på jämställdhet har formats av de tre döttrarna. Jan Björklund har å sin sida sagt att han har lovat sina två adopterade söner att aldrig medverka till att Sverigedemokraterna får makt. 

Var är argumenten och vart tog principerna vägen? Hade Björklund gjort tummen upp för SD om det inte varit för de egna barnen?

Kvinnor kan också härska

Regeringen har också en känslosam sida. Och den består inte bara av Gustav Fridolin. På torsdagen dök det upp ett foto på en gråtande Annika Strandhäll (S) i Svenska Dagbladet: "Förlåt mig, men jag är också mamma. Och människa", säger socialministern till den lobbygrupp, Spädbarnsfonden, som uppvaktar henne med böner om mer resurser. "Har jag minsta möjlighet att påverka det här kommer jag att göra det. Det är ett löfte."

Sveriges socialminister har väldig makt över välfärden och fördelningen av knappa resurser till sjuka, svaga och utsatta. Bara misstanken att hon skulle låta sina barn och spontana känslor styra arbetet är problematisk.  

Jämställdhetskampen och kvinnors ökade makt i politiken har lett till många fantastiska ting, från utbyggd förskola och sexköpslag till stärkt kvinnofridslagstiftning och nigande bussar med gott om utrymme för barnvagnar (försök hitta det i mindre jämställda länder). 

Men ju högre status kvinnor - och därmed traditionellt kvinnliga kvaliteter - får, desto viktigare blir det att hålla koll på kvinnliga härskartekniker - "You don't wanna go there!" - och olater. 

Om det är manligt att inte släpa in de egna barnen i debatten, är det faktiskt en patriarkal kvarleva värd att behålla.  

 

Läs också:

Politiska debatter är inte tjejmiddagar, tjejer