Ann-Charlotte Marteus

Gympa varje dag, minister Björklund

Min hälsoidol är Winston Churchill, som gled igenom sitt 90-åriga liv på en kostcirkel gjord av whisky och cigarrer.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

UTBILDNING

Till min omåttliga förvåning tränar jag nu regelbundet sedan ett år tillbaka. Och det är sant, som de rödrosiga brigaderna alltid har hävdat: man mår förbaskat bra. Man får helt enkelt stadigare ben att stå på, både fysiskt och mentalt.

I onsdags berättade P1- morgon om det så kallade Bunkefloprojektet i Malmö. Det startade 1999 och gick ut på att låta grundskoleelever gympa varje dag. Nu har en långtidsstudie gjorts.

Den visar att de elever som oftare fick röra på sig, klarade studierna betydligt bättre än de parallellklasskompisar som bara hade de vanliga två gympa- lektionerna per vecka.

Särskilt utslagsgivande blev det för pojkarna. 96 procent av de dagligen idrottande pojkarna blev gymnasiebehöriga, att jämföra med 83 procent av pojkarna i kontroll- gruppen.

Egentligen är det inga chockerande rön.

Det saknas ju knappast bevis för att människor blir piggare av fysisk aktivitet, koncentrerar sig bättre och blir mer harmoniska. Vilka av dessa vinster har man inte nytta av i klassrummet?


Regeringen borde vara akut intresserad av Bunkeflo- studien. Problemen med missad gymnasiebehörighet är ju enorma. Pojkarnas underpresterande är alarmerande. Och det räcker inte riktigt med att utbildningsminister Jan Björklund skyller allt på "den gamla flumskolan" och svävande lovar att allt kommer att bli kanon om tio år, sisådär, när hans skollag har fått verka.

Om något så enkelt som mer idrott kan förbättra svenska elevers studie- resultat, avsevärt, och snabbt - varför inte slå till?

Kan Björklund tänka utanför katedern, det är frågan. 2010 sade han till TT att gympa visserligen är viktigt, "men det går inte att överlasta allt ansvar för barnens rörelse till skolan. Det är i första hand ett föräldraansvar."

Det mest betryckande med det uttalandet är att TT- telegrammet handlar om en tysk barnstudie, där man hade ökat gympan i två olika skolor, en med väl- bärgade barn och en med låginkomsttagares barn.

De sämre ställda barnen hade sämre hälsovärden i utgångsläget. Ett år senare hade alla medverkande barn fått bättre hälsa. De största vinnarna var de mindre privilegierade barnen.


Jan Björklund, som brukar kalla sig socialliberal, borde rimligen bry sig djupt om sådana rön. I opposition klagade han ofta över att sossarnas skola hade misslyckats med sin klasskompenserande uppgift.

Brydde han sig då, eller använde han bara socialt svaga barn som retoriska slagträn?

Förhoppningsvis inte.

I den svenska studien jämfördes Bunkeflobarn med Bunkeflobarn. Bunkeflo är ett välmående område; ändå gjorde mer gympa väsentlig skillnad. Det finns alla skäl att tro att hälso- och studievinsterna skulle bli ännu mer påtagliga om man utökade gympan för barn i socialt utsatta områden.

Att avfärda gympafrågan med att "rörelse är ett föräldraansvar" är inte socialliberalt.


Och om Anders Borg sitter vid räknedosan och svär: Frågan är inte om vi har råd med mer gympa i skolan.

Frågan är om vi har råd med ett framtida Sverige fullt av skralt utbildade soffpotatisar med smygande diabetes och skelett som äggskal.