Ann-Charlotte Marteus
Den 12 september vaknade Göran Greider i ett annat land än det han växte upp i – så skrev han själv dagen efter valet i en artikel i Dala-Demokraten. Rubriken löd: ”Jag saknar mitt land!”
Det är lätt att förstå. Greider är lidelsefull vänster, socialdemokrat och insåg att S förmodligen hade förlorat regeringsmakten.
Han var förstås inte särskilt uppåt när alliansen besegrade Socialdemokraterna 2006, heller, även om besvikelsen då tempererades av hans ilska mot den godsägande låginflationskämpen Göran Persson.
Men 2022 finns det en helt annan dimension: ”Ett parti med högerextrema rötter får makt och inflytande över själva regeringsbildningen.”
För en vänsterlutande person är valresultatet en brutal dubbelsmäll. Inte konstigt att Greider känner såväl främlingskap som sorg och oro för framtiden.
Men det finns ju en uppsida: Om fyra år är det val igen! Det är det fiffiga med demokrati. Möjligheten finns att Göran Greider vaknar efter valnatten den 14 september 2026 och känner sig hoppfull och hemma i sitt Sverige igen.
Men det finns många svenskar som har känt ”Jag saknar mitt land!” betydligt längre än några dagar, som fallet är med Greider. Det handlar om de svenskar som i många år har oroat sig över migrationspolitiken och riksdagspartiernas oförmåga att hantera dess konsekvenser.
De har känt att landet de växte upp i förändrats drastiskt, känt sorg och oro för framtiden. Statsvetarna Cecilia Garme och Katarina Barrling har borrat i detta i sin bok ”Saknad”.
Vilken nedlåtande klapp på huvudet, faktiskt.
Den här gruppen har inte fått mycket till förståelse. I den politiska debatten avfärdades de länge som rasister. Jag vet, jag deltog själv, hånade friskt de ”lågutbildade män i landsbygd” som från början utpekades som rasistiska och SD-vänliga.
När SD kom in i riksdagen 2010 tvingades vänstern att ta gruppen på allvar. Det var ju som sagt arbetarklass det tycktes handla om. Och vad kom tankesmedjor och politiker fram till? Jo, att gruppen bara trodde att de var sorgsna och frustrerade över migrations- och integrationspolitiken.
Egentligen var det sociala klyftor och nyliberalism som fick dem att överge S för SD, visste debattörer som aldrig hade träffat dem.
Vilken nedlåtande klapp på huvudet, faktiskt.
Det vore varken snällt eller verklighetsförankrat att säga till personer som Göran Greider att Hörru, du är inte alls deprimerad över SD:s framgångar och inflytande, du bara tjurar för att ni sossar tycker att ni har rätt till ständigt regeringsinnehav.
Man ska ta Göran Greiders oro på allvar. Samma sak gäller SD:s väljare och den stora andel av befolkningen som djupt ogillar SD, men som inte kan tänka sig en mandatperiod till med ett sönderregerat S som är oförmöget att ta effektivt tag i alarmerande samhällsproblem.
I den gruppen – halva valmanskåren – vaknade många hoppfulla i måndags. Det är demokratiskt sunt.
Och om fyra år är det, som sagt, val igen.