Ann-Charlotte Marteus
Det var ord och inga psalmer på Aftonbladets debattsida i går. Kristdemokraternas partiledare läxade upp alla som förnekar att Sverige är ett klassamhälle. Man kan inte bortse från "klassbegreppet" och "klasskillnader", fastslog han.
Göran Hägglund har nämnt sin arbetarbakgrund förr, men han är inte precis känd för sin klassretorik. Så vad är detta? Vad vill han säga?
Hans tes är att både liberaler och vänstern har missförstått klassbegreppet; liberaler genom att förneka det, vänstern genom att göra klass till en fråga om ren ekonomi.
Det som skiljer arbetarklassen från liberaler och vänsterelit, enligt Hägglund, är moralen! Arbetare har "traditionella arbetarvärderingar": jobba hårt, gör din plikt, värna familjen. Dessa värden gjorde Hägglund till kristdemokrat - men de "betraktas av både vänstern och vissa liberaler som töntiga och ålderdomliga".
Var kom den salvan ifrån? Har Göran Hägglund möjligen läst The Guardian?
Den 5 juni hade den brittiska dagstidningen en artikel med rubriken: "Därför röstar arbetarklassen konservativt". Författare är Jonathan Haidt, professor i psykologi vid New York University, som forskar om moral.
I USA och Storbritannien, skriver han, blir vänstern tokig på att arbetare ofta röstar blått, trots att det svär mot deras ekonomiska egenintresse. Varför!?!
Förklaringen är enkel: högern är mer moralistisk. Och moral är viktigare för blåställsfolket än ekonomi, enligt Haidt. Arbetare lockas av värden som "patriotism, social ordning, starka familjer, personligt ansvar (inte sociala skyddsnät) och fri företagsamhet".
Håll flaggan högt och bögarna kort - sånt är viktigare än generell välfärd och socialförsäkringar för metallarna i USA och England.
Haidt menar att det finns stora, djupt liggande moraliska skillnader mellan amerikaner som står till vänster och de högerlutande. Vänsterväljare värderar omsorg (care) högre än högerväljare. I ett experiment tillfrågades en grupp amerikaner om hur mycket de skulle kräva i betalning för att sparka en hund i huvudet. Det visade sig att vänsterväljare krävde mer betalt för att sparka djur, än högerväljare. (Ingen grupp var entusiastisk inför uppgiften, dock).
Om man däremot vill få någon att kritisera fosterlandet i radio eller ge chefen fingret, är det ingen idé att fråga en konservativ, skriver Jonathan Haidt. Grupplojalitet och respekt för auktoriteter är högervärden.
Åter till Hägglund. I sin artikel förklarar han för arbetarklassen att små sociala klyftor är "omoraliska eftersom de fråntar vuxna människor både frihet och ansvar".
Den sortens retorik är valvinnande i USA. Men Sverige är i grunden ett egalitärt, sekulärt, frigjort och hundvänligt land. Inför valet 2010 rankades jobb, sjukvård, skola och äldrevård som absolut viktigast av väljarna. Familjepolitik? Nix. Lag och ordning? Nope. Och noll (0) procent tyckte att "religion/moral" var viktigast, enligt Sifo.
2009 försökte Göran Hägglund ställa "verklighetens folk" mot "kulturvänstern". Det tog inte. Ett försök att ställa "den konservativa arbetarklassen" mot vänstern och liberalerna torde gå ett liknande öde till mötes.