Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Gör inte Aktuellt till ett snyftigt soffprogram

Foto: PRESSBILD / PRESSBILD URBAN BJÖRSTADIUS
Foto: JUPITERIMAGES / WWW.JUPITERIMAGES.COM/UNLIMITED POLKA DOT IMAGES

I stället för fördjupning erbjuder medier alltför ofta skildringar av enskilda människoöden - som skapar mer förvirring än förståelse. 

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Sveriges våldsbejakande extremistmiljöer och brottsnätverk är mycket större och bättre organiserade än experterna tidigare har trott. I den nya rapporten "Våldsbejakande extremism och organiserad brottslighet" har forskare kartlagt mer än 15 000 personer. 

"I princip har varje siffra som vi har tagit fram varit en aha-upplevelse", sade en av rapportförfattarna, Amir Rostami, i måndagens Aktuellt

Det var det enda han fick säga: att han var förvånad. I stället för att göra en djuplodande intervju med Rostami valde Aktuellt att lägga krutet på ett enskilt människoöde. Denna gång var den utvalde en ung man, Rene Lobos, som har lämnat gängkriminaliteten bakom sig. 

Vi fick följa Lobos när han gick igenom en dyster betongförort och boxades i en dunkel lokal. Han sa ungefär vad unga män i hans situation brukar säga. För det var ju inte precis första gången ett sådant öde skildrades i medierna. 

Något ljus över forskningsrapporten och dess aha-värdiga nyheter kastade hans berättelse inte. 

Faktaluckor och förvirring

Public service tycks älska att klä sin samhällsrapportering i enskilda människoöden. Det är ett effektivt berättargrepp som har sin givna plats inom journalistiken. Men det blir problematiskt när människoödet tränger undan nyheten - när det blir yta och känsla i stället för fördjupning och upplysning. 

I värsta fall leder fokuseringen på en individ mes till förvirring; det ligger i den personliga vinkelns natur.

Om medier exempelvis illustrerar ett reportage om sjukskrivningar med att intervjua "Ingrid", som känner sig felaktigt behandlad av Försäkringskassan, väljer reportern i regel att vara mycket varlig. Hen ställer inte kritiska frågor, problematiserar inte, blir inte för intim. 

Det är ju ganska självklart. En privatperson ställer inte upp på intervju hemma i sin egen soffa för att bli ställd mot väggen och ifrågasatt. 

Men de faktaluckor som därmed uppstår gör att tv-tittaren slits mellan medkänsla och akut undran: Varför är Ingrid sjukskriven, exakt? Hur länge har hon varit det? Vad jobbade hon med innan? 

Vi får inte veta. Reportern säger liksom till publiken: "Vi kan inte ge er detaljerna - men lita på oss, det här är precis så upprörande som den pålagda pianomusiken antyder."

Sedan intervjuas kanske ansvarig minister eller myndighetsföreträdare som garanterat framstår som en orm. Journalisten blir försvarsadvokat, den ansvariga naglas fast på den anklagades bänk och vi som har shanghajats till folkhemsjuryn fattar inte riktigt vad det handlar om.

Människor som suddiga objekt

Självklart kan personliga berättelser vara högst angelägna. Om en kvinna som har anmält en våldtäkt träder fram och berättar om hur polisen misskötte utredningen, exempelvis, kan det konkretisera ett problem inom rättsväsendet som annars förblir knastertorr statistik.

Men fallet bör vara solitt och visa på ett systemfel som behöver åtgärdas. Då blir journalistiken upplysande, inte enbart upprörande och förvirrande. 

Och då kan uppföljande intervjuer med myndighetspersoner bli verkligt fruktbara. 

Men använd inte människor som stackars suddiga objekt som mest verkar tjäna till att ge ett nyhetsreportage färg och känslorekvisita. Det är inte värdigt.

 

Läs också:

Inte ens Skolinspektionen kan skriva riktig svenska