Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Glöm inte de okända hjältarna i pandemin

Världens mest eftertraktade lilla tygbit: ett munskydd. Detta tillverkades i Tyskland av ett klädesföretag som snabbt sadlade om för att stötta sjukvården.Foto: DANIEL KOPATSCH / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN
Plötslig maskproduktion på företaget Mey i tyska Albstadt.Foto: DANIEL KOPATSCH / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Hatten av för dem som räddar coronasjukas liv - och för dem som försöker att skapa en vardag i dödens väntrum.   

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Till och med i vårt måttfulla land kallas läkare och sjuksköterskor för pandemins hjältar. Det finns fog för det, förstås. Dag och natt kämpar de för att rädda livet på de hårdast coronadrabbade. 

De har förvisso skyddsutrustning. Men dag efter dag, presskonferens efter presskonferens, förklarar Socialstyrelsens representant att ”det finns ingen uthållighet”. Livsnödvändig utrustning kan levereras för några dagar framåt, sedan får vi se.    

Hittills har det alltid löst sig, men många i frontlinjen måste känna väldig ängslan. Ingen vårdpersonal i Sverige har avlidit efter att ha drabbats av sars-cov-2 i tjänsten, tack och lov, men det har hänt i många andra länder. 

Hjältar, som sagt - men! Smittsamma sjukdomar hör ju till riskerna för läkare och sköterskor på storsjukhus: smittrisk, liksom tuffa beslut och etiska dilemman som måste göras under stor stress. 

Det finns ingen alternativ läkarutbildning för de nervöst lagda, där allt som är läskigt har plockats bort. Ebola ingår i paketet, så att säga. Det är det som gör yrket så viktigt - och lockande.

Det är talande att intresset för att bli läkare och sjuksköterska har skjutit i höjden under coronakrisen. Jämfört med förra våren har ansökningarna ökat med 23 procent, avslöjade DN nyligen. Och då har inte ens ansökningstiden gått ut än. 

Att vara i frontlinjen, göra skillnad, rädda liv är ett val som somliga aktivt gör.  

Det fanns inte ens handsprit

Men den som tar ett jobb i äldreomsorgen, på ett äldreboende eller i hemtjänsten, har inte skrivit på för att slåss mot ebola eller ondsinta coronavirus. Antingen söker man sig dit för att man vill ge äldre människor så god livskvalitet som möjligt i vardagen - eller så halkar man in och blir kvar; det bara blev så och man visade sig ha viss fallenhet för omsorg. 

Det är inte flashigt att jobba i äldreomsorgen. Och trots vetskapen om att äldre drabbas hårdast av covid-19 har intresset för äldreomsorgen varit ljumt under coronakrisen.  

Den första artikeln jag läste i ämnet handlade om ett boende där det inte ens fanns handsprit. Personalen var orolig och visste inte vad som gällde. 

Förvånande? Nä.

Nybakad virustårta

När jag bytte jobb, och gick från ett sjukhus till ett äldreboende, blev jag helt chockad över att miljön var så anti-sjukvård. Jag var van vid sköljar, desinfekterade instrument, syrgasuttag och handfat överallt, med prydliga hållare för tvål och handsprit. 

Men nu hade politikerna beslutat att äldreomsorg var en boendeform, inte en vårdform. Alltså fanns det ingenting i sjukvårdsväg. Inga förband, bara några plåster i ett skåp, bredvid julpyntet. Det enda handfatet, undantaget dem på toaletterna, var vasken i köket. 

Virus, kaffekoppar och nybakad rulltårta i en härlig blandning!

Att jobba i en sådan arbetsmiljö under coronaepidemin - hu. Att försöka få till vettiga hygienrutiner och kanske behöva tjata sig till adekvata skydd. 

Att porta oroliga och ledsna anhöriga. Att om och om igen försöka förklara för Sven varför hans fru, som brukar komma varje dag, är som uppslukad av jorden. Att isolera oroliga demenssjuka som inte förstår vad det är som pågår.

Att gå till jobbet varje dag, rädd för att smitta eller bli smittad och livrädd för att sprida smittan mellan multisjuka åldringar. Och samtidigt försöka vara det tålmodiga lugnet som ger stadga åt vardagen i det boende som till syvende och sist är dödens väntrum. 

Vad kräver det, om inte hjältemod?