Ann-Charlotte Marteus
En filmsnutt som visar hur en byggnadsarbetare sparkar på en robot, på en snöslaskig trottoar i Cambridge, väckte märkliga reaktioner på Tiktok i helgen. Flera personer i kommentarsfältet tyckte synd om roboten.
De tyckte själva att det var lite konstigt, men de kunde inte hejda sig. Känslor är ju känslor.
Roboten var ingen rar liten skapelse med själfulla ögon. Bara en knähög vit låda på hjul som levererade matvaror mellan mataffärer och hushåll.
Ändå fick folk alltså känslan av att den kunde få ont av sparkarna eller känna sig förödmjukad. Kanske räckte det med att lådan tog sig fram för egen maskin och hade ett mål. Som en människa.
Egentligen är det inte förvånande att vi besjälar döda ting; varför skulle vi annars gråta när Bambis tecknade mamma dog? Men i väst tänker vi oftast på datorer som onda genier med planer på världsherravälde. Som i sci fi-filmer.
Det bidrar säkert till att många värjer mot tanken på robotar i ”mjuka” roller, till exempel i vård och omsorg. Att behövande människor omges av teknik i stället för kött och blod låter kallt, sterilt – ovärdigt.
De kan assistera svajiga äldre så att de inte faller när de är ute och spankulerar (en ständig oroshärd för vårdpersonal.)
Men vi har brist på kött och blod, inte minst inom omsorgen. Det försökte den förra regeringen råda bot på med ”äldreomsorgslyftet”, som skulle locka arbetslösa och permitterade att utbilda sig till undersköterska eller biträde på goda villkor. Dessutom skulle lågutbildad vårdpersonal kunna få vidareutbildning.
Det gick så där. Av de 3,3 miljarder kronor som skickades till kommunerna i fjol, användes knappt 1,4 miljarder. Det mesta skickades tillbaka.
Äldreomsorgens attraktionskraft är svag – och personalbristen kommer bara att bli värre. De närmaste tio åren kommer antalet 80-plussare att öka med 41 procent, alltmedan den arbetsföra befolkningen bara ökar med 3 procent, påminde DN i måndags.
Dragkampen om arbetskraft kommer att intensifieras. Och den kampen lär äldreomsorgen förlora.
Men vi skulle kunna avlasta den personal som finns – och som kommer att få slita allt hårdare – med robotar.
Nu finns det, eller utvecklas, robotar som kan lätta på bördan. Sådana som kan hjälpa till med tunga lyft. Eller assistera svajiga äldre så att de inte faller när de är ute och spankulerar (en ständig oroshärd för vårdpersonal.)
Andra robotar uppträder i fluffig husdjursform, reagerar med ett purrande när de stryks över pälsen och kan lära sig hur de ska agera för att få en viss person att vilja smeka den igen.
En sådan skapelse är den japanska sälroboten Paro. Enligt en studie minskade känslan av ensamhet hos en grupp dementa äldre som hade Paro att interagera med.
Vad är det tuffaste med omsorgsjobbet? Det är stressigt och tungt eftersom det aldrig finns tillräckligt med personal under peakarna, som vid morgontoaletter, lunchbestyr och läggning. Och så har personalen dåligt samvete för att den inte hinner ge de äldre tillräckligt med närhet och uppmärksamhet. Eller så orkar man inte göra det. Att umgås med en demenssjuk som ställer exakt samma fråga – ”Hur mycket är klockan?”, ”Vad är det där för blomma?” – oavbrutet och ändlöst, är dränerande. Det är ett socialt beteende som våra hjärnor inte är rustade för.
En talande robot som med outtröttligt vänlig stämma svarar ”Fem över tre” eller ”Det är en tulpan” skulle älskas av både de äldre och personalen. Även om den såg ut som en liten låda.
Ge mormor en robot i julklapp.