Ann-Charlotte Marteus

Ge hemtjänst efter behov, inte ålder

Nästa år fyller de första 40-talisterna 75 år. Och den generella välfärden tycks följa dem i spåren likt en trogen cockerspaniel.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Den generella svenska välfärden har många fördelar gentemot modeller med mycket behovsprövningar. Alla, även de rika, har nytta av välfärden och omfamnar den. De resurssvaga behöver inte gå med mössan i hand till myndigheter och vända ut och in på sig för att få hjälp. En del av Sveriges rikliga sociala kapital beror säkert på den generella välfärden.


En nackdel med modellen är förstås att det kostar. Kungen behövde ju inte precis barnbidrag för Victoria & Co.

Vissa välfärdstjänster är behovsprövade, som hemtjänsten. Men numera höjs röster för att även den ska bli mer av en rättighet. KD, exempelvis, har föreslagit att de äldre ska kunna få hemtjänst utan biståndsbedömning. Nu har Äldrecentrum i Stockholm skrivit en rapport, "Vem ska bestämma vad i hemtjänsten?", där man är inne på samma linje. Åldersgräns nämns som ett möjligt generellt kriterium.

Det låter jättefint. Men också väldigt dyrt. I dag är det så ont om äldreboenden att inte ens alla dementa får plats. De får nöja sig med hemtjänst - en hemtjänst som ofta är snålt tilltagen av ekonomiska skäl. Är verkligen hemtjänst till alla över 75, inklusive Hans Blix, vad vi bör prioritera i det läget?


I några kommuner har man provat varianter av denna modell. Slutsatsen, enligt rapporten, är att det inte har blivit dyrare än traditionell biståndsbedömning. En annan slutsats är att de äldre undviker att be om hjälp i det längsta, inte tvärtom.

Det talar för en reform. Men välfärdsreformer måste vara hållbara över tid. Det är extremt svårt att rulla dem tillbaka. Om något, brukar de bli generösare med tiden.

Nu har 30-talisterna hunnit bli till åren, hemtjänståren. De utgör blott en liten fjuttgeneration jämfört med 40-talisterna. Frågan är hur 40-talisternas numerär skulle påverka kommunbudgetarna om hemtjänst blev en rättighet. Och 40-talisternas mentalitet - det är inte så säkert att de är buskablyga i sina krav.

Allmänt kan man tänka sig att människor blir mer förtjusta i att använda hemtjänst om det blir en rättighet i stället för en speciell vård- och omsorgsinsats som förknippas med stor skröplighet.


Och ponera att bågnande statsfinanser skulle leda till att politiker ville trappa ner subventionen av RUT-tjänster - och så vet varenda tjomme över 74, som kanske inte har städat själv på decennier, att det bara är att kontakta hemtjänsten med några datormusklick.

Om seniorerna dessutom ska göra upp om sina behov med vinstdrivande hemtjänstföretag, kan man ju föreställa sig att det inte skulle snålas.

Det finns också en risk, tänker jag, att de piggaste av de halvskraltiga hör av sig till kommunen, och får sin hemtjänst, medan de djupt skraltiga, som knappt kan hantera en telefon eller dator längre, glöms bort. Äldrecentrum understryker att dessa måste hittas genom uppsökande verksamhet, men hur lockande blir det om kommunernas finanser redan är ansträngda?


Det borde läggas mer resurser på äldreomsorg, både på hemtjänsten och på äldreboenden. Mer personal, då hinner man vara flexibel och ta hänsyn till individuella preferenser och vanor hos de äldre. Men resurserna kommer ändå alltid att vara ändliga. Då måste man prioritera. Och då måste kungsprincipen vara: vård efter behov, inte efter behag.