Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Gå inte bananas med barnkonventionen

Barnkonventionen får inte leda till att Sverige blir ett stort elevråd för medelklassen.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Barnkonventionen är het. Löfvens "samarbetsregering" vill göra den till lag och talar ofta om den - kanske i förhoppning om att få med sig alla partier, utom de barn-hatande, på denna nobla seglats.

Barn, kan man ju hävda, är större än höger-vänster, större än politiken, större än - käbbel.

Men exakt varför Sverige behöver inkorporera konventionen, har regeringen varit otydlig med.

När reformen presenterades på Brännpunkt i oktober, flödade den nypatriotiska stormaktsretorik som är årets melodi: Sverige ska vara "ett föredöme för andra länder. Att leda innebär att gå före."

I torsdagens Aftonbladet skrev Löfven och barnminister Åsa Regnér på temat. Inte heller här avslöjas vilka laghål som måste täppas till. Duon konstaterar bara att "det finns fortfarande en del att göra" och citerar Olof Palme. Han var pro barn.

Men det finns aktörer som har stora förväntningar på reformens konsekvenser.

Exempelvis "Nätverket för barnkonventionen" som samlar 45 organisationer från Unicef och Svenska kyrkan till Friends och Nykterhets- rörelsens scoutförbund.

På DN Debatt skriver ordföranden, Lisa Ericson, att kommunerna är illa förberedda för barnkonventionen. Bara en av 20 kommuner konsulterar barn innan de fattar beslut som kan beröra barn, exempelvis.

En del kommuner har ungdomsråd som konsulteras - men det duger inte, anser Lisa Ericson. Alla barn måste få komma till tals. Kommunens tjänstemän ska helt enkelt kompensera för små barns svårigheter att "lämna medborgarförslag eller navigera i den kommunala beslutsordningen".

Lisa Ericson erkänner att "detta ställer höga krav på vuxna att anpassa sina arbetssätt". Men barnen måste släppas in i beslutsprocesserna och få "inflytande på riktigt".

Det här är galenskaper, förstås. Barn är inte hoptryckta vuxna. De är barn. Det är inte av ålderism som de inte får köra bil eller rösta, slängas i fängelse eller sommarjobba som kirurger. Skälet är att deras hjärnor inte är färdigvuxna. För de är barn.

Så varför kommer dessa idéer just nu? För att vi har det så historiskt - bra? Tanken slog mig när jag såg en tweet från ledarsidans kolumnist, Sakine Madon: "Barn är inte vuxna, de är ibland j****gt utsatta och det är där samhället ska lägga krut. Inte leka elevråd."

Ja, det finns en touch av Sköna hem och Mama över dessa pretentioner.

Men i stället för kvalitetstid i myssoffan med Medel-Svenssons härliga ungar, bör kommunfunktionärerna fokusera på det angelägna.

Som att socialtjänsten kopplas in snabbt när barn far illa, att misshandlade mammor och deras barn får hjälp, att skolorna inte hittar på aktiviteter som ger fattiga barn ångest. Att förskola och skola kompenserar för klass och födelseland.

Barn är i högsta grad politik. Om samhället "alltid ska tänka på barnens bästa", som mantrat ofta låter, i ett system med ändliga resurser, kommer andra behov att få ge vika.

I kommunerna hänger de äldres behov löst. Äldreomsorgens resurser begränsas redan i dag av att LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, är en rättighetslag. Den som är missnöjd med den insats hen fått, kan genom LSS gå till domstol.

Det kan inte Stina på äldreboendet göra.

Om även barn genom FN- konventionen skulle få rättighetslagar, lär det bli mycket vattgröt på hemmet.

God politik är inte främst att vilja väl, utan att välja vist.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!