Ann-Charlotte Marteus
Åsa Romson har fått mycket kritik för att hennes röst brast när hon och Stefan Löfven höll sin presskonferens om den nya restriktiva flyktingpolitiken. Den kritiken instämmer jag inte i.
Romson tvingades fatta ett beslut som strider mot allt hon har arbetat för och trott på. Att vice statsministern för ett ögonblick övermannades av sina känslor är inte ett problem.
Det viktiga är att hon samlade sig snabbt och fortfor att argumentera för regeringens beslut. Gott så.
Gustav Fridolin är en annan femma. Några timmar efter presskonferensen dök han upp i Aktuelltstudion, kamouflerad till träslöjdslärare i rutig skjorta med uppkavlade ärmar och beige brallor.
Minister, moi? Mäktig och ansvarig, moi? Nej, jag är bara en skön kille som råkade kidnappas av militanta statssekretare när jag cyklade förbi Rosenbad härförleden.
Ja, självklart var Fridolin enormt olycklig över vad regeringen tvingats till. Men här signalerade han lite väl energiskt att han ville distansera sig från sitt ansvar.
Brasklapp brukar man tala om, efter biskopen och riksdagsmannen Hans Brask som på 1500-talet tvingades att fatta ett beslut han ogillade.
Enligt legenden skrev han en liten lapp med texten "Härtill är jag nödd och tvungen".
Här har brasklappen ersatts av fridolinmegafonen. Fridolin kan inte nog understryka hur mycket han hatar det beslut som han trots allt frivilligt har fattat.
Det är lätt att förstå att han hatar det. Men som minister måste han stå upp för regeringens politik och förklara den, inte få den att framstå som närmast obegriplig. Gustav Fridolin tycks dock vara mest intresserad av hur han, Gustav Fridolin, mår och framstår.
Han verkar ovillig, eller oförmögen, att lägga egot åt sidan och uppträda stadigt i en tid då många människor brottas med samvetsstress och därtill rimligen oroas av regeringens tal om "ohållbart läge" och "systemkollaps".
Utbildningsministern spelar helt enkelt i en egen liga vad gäller bristande statsmannaskap. Han uppträder snarast som en tonåring; hans språk är det trotsiga barnets.
Delar av förslaget är "skit", sa han samma dag som presskonferensen. Den här veckan har han inlett med ett buttert "Det skiter jag egentligen i", på frågan vad han tycker om MP:s dåliga opinionssiffror.
Det är ett oacceptabelt beteende av ett statsråd. Och det är inget gott betyg åt Stefan Löfven att det kan fortgå. Som om det var någon jädra korpförening han drev. Det är Sveriges regering, landets styrande organ, det handlar om.
Statsministern kan inte låta en minister hasa runt som en ostädad pojkrumsinstallation. Om inget annat hjälper, får han helt enkelt ta unge Gustav i örat.
I värsta fall är Fridolin ett barn av sin tid. I så fall kan Sverige, i en framtid nära dig, komma att drabbas av en riktig bolibomparegering, med ministrar som störtar ut efter varje knivigt regeringsbeslut för att gråta en skvätt och förklara för medierna att allt är åt helvete. Om de inte redan har twittrat ut det från regeringssammanträdet.
Låt oss hoppas att Gustav Fridolin bara är en juvenil parentes. Eller att han tar sig i kragen och växer upp.
Läs även: