Ann-Charlotte Marteus
Ett äldreboende i Västerås har fått bassning av Ivo, Inspektionen för vård och omsorg, för att det har satt upp kameror utan de boendes uttryckliga samtycke, berättade Sveriges Radio nyligen. Så får man absolut inte göra. Trots att syftet är både klokt och humant.
Med kameror kan personalen nattetid upptäcka om förvirrade patienter har vaknat och vandrar runt i mörka korridorer med sin ångest.
Det kommer aldrig att finnas tillräckligt med personal för att de ska kunna vara överallt hela tiden, nattetid, inom svensk äldreomsorg.
Äldreboendet förklarade för Ivo att det inte funkar att fråga dementa om deras samtycke till kameror. I stället brukar man be anhöriga om lov.
Men, nej, det duger inte alls, svarade Ivo. Det är de boende som måste säga ja, punkt slut.
Det är helt uppåt väggarna. En demenssjuk som tror hon är en skolflicka och att äldreboendet är ett fartyg, en tågkupé eller en bondgård kan självklart inte ge något samtycke värt namnet till att äldreomsorgspersonal ska få hålla koll på patienterna med hjälp av kameror.
Och skulle en förvirrad själ råka säga ja, har hon glömt alltihop i nästa minut. Vad är ett sådant samtycke värt?
Tänk att vara en förvirrad liten tant/skolflicka som väcks av att en stor, halvnaken man kommer inbullrande mitt i natten.
Rimligheten i Ivos krav undergrävs ytterligare av att många äldre har fått plats på äldreboende av en enda orsak: de är dementa.
Det är som om ett äldreboende för döva skulle tvingas att organisera verksamheten utifrån premissen att alla som flyttar dit kan höra innerst inne.
Varför resonerar Ivo så orimligt? Därför att lagen är orimlig.
Felet är således lagstiftarnas, politikernas. De tvångsåtgärder som det i dag är möjligt att vidta mot barn och psykiskt sjuka får inte användas mot dem vilkas hjärnor har åldersskador eller är på väg att vittra bort i en demenssjukdom.
Ett skäl till detta är att demens som folksjukdom är ett relativt nytt fenomen. Men vid det här laget har riksdagspartierna haft gott om tid att lära sig. Flera decennier, faktiskt.
Det har inte hjälpt.
Under alliansens tid (2006-2014) var det KD:s äldreminister, Maria Larsson, som hötte åt äldreboenden som låste sina demensavdelningar om nätterna, så att ingen skulle smita ut och i värsta fall frysa ihjäl i en snödriva. Eller råka gå in i grannens rum.
Tänk att vara en förvirrad liten tant/skolflicka som väcks av att en stor, halvnaken man kommer inbullrande mitt i natten.
Under pandemin var det socialminister Lena Hallengren (S) som länge vägrade lyssna till bönerna från vården om att ändra i smittskyddslagen så att äldreboenden fick rätt att skilja smittade och friska från varandra utan samtycke.
”Även om man är gammal och sjuk och har en demenssjukdom måste man ha sina rättigheter”, sade Hallengren. Det vill säga, dementa är rationella och förstår sitt eget bästa samt hur coronavirus smittar innerst inne.
Men när SKR och Folkhälsomyndigheten tryckt på gav sig regeringen, på sätt och vis. I augusti 2021 tillsattes en smittskyddsutredning som bland annat ska se över möjligheterna att isolera sjuka på särskilda boenden.
Alltid något. Men regelverket för äldreboenden och för dementa måste vara vettigt även när det inte råder pandemi.
Det måste regering och riksdag rimligen fatta. Innerst inne.