Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Ann-Charlotte Marteus

Släng ut barnens skärmar ur sovrummen, föräldrar

Foto: Patrick Pleul / TT NYHETSBYRÅN

Att vänja barn vid sömnmedel är att kratta för ett vuxenliv med tunga problem.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Jag började käka sömnmedel – eller, strängt taget, ett lugnande medel – när jag jobbade natt i äldreomsorgen. Nattarbete kan ställa till det med sovhjärnan. Jag äter samma piller fortfarande, samma dos, och de funkar rätt bra. Fast inte alltid, numera. Och föga bättre än Läkerol, under vissa perioder. 

Lyckligtvis har jag fått insomningspiller – the hard stuff – som jag kan lägga till när sömnen sviker. Men jag använder dem ytterst sparsamt, Mahatma Gandhi-sparsamt. Varför? För att kroppen kan vänja sig vid dem över tid. De förlorar sin verkan. Och då finns det inget harder stuff att ta till. Det är slutstationen, sen får man ligga där och blinka.

Det är ganska skrämmande. 

Men jag är ändå tant, jag har tiden på min sida. 

I dag får tiotusentals barn sömnmedel. På tio år har antalet nästan femdubblats, skriver Svenska Dagbladet. 2011 fick 16 102 unga, i åldrarna 0-19 år, sömnmedel och lugnande medel utskrivet. 2021 var siffran 83 768. 

Vi talar alltså om 83 768 barn och ungdomar som har förlorat kontrollen över sin sömn. En del av dem går bara i förskolan.

Det vanligaste är att barn får melatonin, ett hormon. Det är inga tunga grejer. Men det gör detsamma, det är ändå extremt problematiskt. För det första vet man inte vad melatoninbehandling av barn ger för långtidseffekter. För det andra – vanan! Redan som barn lär de sig att sömnen är bortom deras kontroll, något som kommer i pillerform. 

Jättekul för läkemedelsbolagen. En tragedi i övrigt. 

Och. Så. Vidare. I en ändlös, destruktiv loop.

Varför ökar då förskrivningen? SvD nämner de vanliga bovarna: stress, psykisk ohälsa, stillasittande och skärmanvändning. Den vanligaste storboven, kan man väl lista ut med lilltån, är skärmarna.

Skärmar leder till stillasittande som leder till psykisk (och fysisk) ohälsa. Sociala medier leder till stress och ångest, särskilt hos flickor. Datorspelande går ut över skolarbete och läsning, särskilt hos pojkar. Skärmljuset och sociala medier och streamingtjänster leder sammantaget till: sömnproblem. Som leder till stress och psykisk ohälsa. Och. Så. Vidare. I en ändlös, destruktiv loop.

Men det kan avhjälpas! Det kallas för sömnhygien. Bland annat bör skärmar – tv, spel, dator, mobil, surfplatta – stängas av minst en timme före läggdags. Och självklart ska barn och skolungdomar inte ha mobilen eller någon annan förbaskad skärm i sovrummet under natten.

Rena självklarheter.

Det är inte rimligt att föräldrar underlåter att vidta dessa åtgärder, och sedan släpar i väg barnet till doktorn för att skaffa sömnmedel. Och det är minst lika orimligt att läkare skriver ut sömnmedel i en sådan situation. 

Åtminstone i teorin. Verkligheten är förstås mer komplex. Dels finns det barn med funktionsnedsättningar som verkligen hjälps av melatonin, till exempel. Och om ett barns tillvaro av någon anledning trasas sönder av sömnbrist, om sömnigheten går ut över skolan och det sociala, och ett piller kan hjälpa akut – då är det bara att tacka vetenskapen för hjälpen. 

Men sömnhygienen måste ses över. Måste.

Vi tanter vet hur sömnlöshet kan dominera hela tillvaron i perioder, och hur välsignade de människor är som har kontroll över sin sömn. Och om små människor förlorar kontrollen redan som barn – hur trötta ska de inte vara redan vid 30? 

Och vad finns det då kvar för piller att testa?