Ann-Charlotte Marteus
I onsdags twittrade plötsligt justitieminister Morgan Johansson (S) att regeringen vill göra det straffbart att förneka Förintelsen.
Var kom det ifrån? För det mesta brukar partiers utspel ligga hyggligt i linje med de frågor och principer de brukar driva. Inte den här gången.
Inför valet 2018 fick Stefan Löfven frågan om hans regering tänkte erkänna folkmordet på armenier 1915, i nuvarande Turkiet. Han svarade: ”Regeringen har inte någon plan på det, nej. Däremot måste vi fördöma det som skett och lära av historien.”
Men den kloka strategin förslår alltså inte när det gäller Förintelsen. Här behövs ett förbud.
Det är svårt att förstå hur regeringen tänker. Och svårt, faktiskt, att inte cyniskt ana ugglor i mossen.
Morgan Johansson nämner tre argument för ett förnekelseförbud. Det första är att ”de högerextrema rörelserna har växt till sig i hela västvärlden”.
Varför pekar han genast utåt, mot ett suddigt ”västvärlden”, för att motivera en svensk lag? Är det inte inhemska förhållanden som bör stå i fokus?
Men den sortens antisemitism har Socialdemokraterna haft väldigt svårt att ta i.
När antisemitism i Sverige senast aktualiserades, i mars i år, hade det inget med kontinental högerextremism att göra. Den utlösande faktorn var rapporten ”Skolgårdsrasism, konspirationsteorier och utanförskap”, om judiska elevers upplevelser av antisemitism i Malmös skolor.
Fram trädde bilden av ett klimat där barn heilar i klassrummet utan att lärare reagerar, om ständiga ”skämt” om Hitler och Förintelsen och om judiska elever som väljer skola efter risken att trakasseras.
Det är chockerande, men ingenting nytt. Larm om skånska lärare som inte vågar undervisa om Förintelsen på grund av att stämningen i klassrummet kan bli hätsk, har många år på nacken. Men den sortens antisemitism har Socialdemokraterna haft väldigt svårt att ta i. De som står för hatet är ju ofta personer med rötter i Mellanöstern, de tillhör själva en rasismplågad minoritet och är ofta socioekonomiskt svaga.
Somliga är medlemmar i partiet och då blir det riktigt delikat.
När Kvällsposten 2018 avslöjade en kultur med bland annat antisemitism inom SSU Skåne, var många ledande socialdemokrater dånande knäpptysta. Ville Löfven & Co inte bita den hand som kan tänkas hålla i en karmosinröd fana på Första maj?
Att börja förbjuda idiotiska, obehagliga åsikter och teorier är en halkig väg att ta in på.
Om Morgan Johanssons första argument hade varit att inget judiskt skolbarn ska behöva höra diskussioner i klassrummet om huruvida Förintelsen ägde rum, skulle det åtminstone ha tytt på att S var redo att ta tag i svenska samhällsproblem och egna underlåtenhetssynder.
Fast det hade inte gjort förslaget bättre – vilket inte bara beror på att det vore absurt om lärare ringde polisen och anmälde förintelseförnekare i stället för att göra sitt jobb som pedagoger och vuxna auktoriteter.
Att börja förbjuda idiotiska, obehagliga åsikter och teorier är en halkig väg att ta in på. Assyrier och andra berörda grupper i Sverige kommer rimligen undra varför det i så fall ska vara lagligt att förneka folkmordet 1915. Och det finns säkert en grupp X, Y eller Z som tycker att vissa skildringar av deras historia är felaktiga och sårande, låt vara att Förintelsen är en ojämförlig katastrof, unik i omfattning och ondskefullhet.
Morgan Johansson har rätt i att mycket kommer att gå förlorat när de sista vittnena till nazismens fasor går ur tiden. Det kommer att ställa nya krav på kreativa sätt att föra minnet och lärdomarna vidare till varje ny generation. Och utmaningen med skolbarn som fått med sig konspirationsteorier om Förintelsen hemifrån måste mötas konstruktivt.
Det är ingen stor sak, naturligtvis, om förnekelse av Förintelsen skulle förbjudas. Men det känns nästan som något regeringen vill göra i stället för att ta itu med antisemitism på riktigt.