Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Finns det någon rättvisa i Centerns äldrepolitik?

Tycker Annie Lööf att äldreboenden är hemska? Vill hon lägga ner dem? Eller är de i själva verket fantastiskt bra och viktiga? Läget är förvirrat. 

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

På Expressens debattsida sågar Centerns Annie Lööf och Anders W Jonsson ett läckt utredningsförslag som kan förändra villkoren för äldre personer med personlig assistans: 

"Utredningens förslag innebär att den som har levt ett helt liv i sitt eget hem med hjälp av assistans, skulle tvingas flytta in på äldreboende på 80-årsdagen. Det vore ovärdigt att på detta sätt frånta äldre personer med funktionsnedsättningar deras egenmakt och självständighet".

Så brukar det inte låta när politiker talar om äldreomsorg. Vanligen lovar de att bygga fler äldreboenden så att alla som vill ha en plats kan få det. Centern har inte anmält någon avvikande mening:

"Kommer mormors äldreboende att få vara kvar?" frågade Annie Lööf upprört i januari, apropå regeringens förslag att begränsa vinstuttagen i välfärden. Hon varnade skarpt för att  "äldreboenden runtom i hela landet" kan "tvingas stänga."

Nyligen, i en DN-intervju, berättade hon att "en till två dagar i veckan reser jag runt i landet för att möta folk på skolor och äldreboenden." 

Hon sa inte att dessa äldreboenden är en svensk skam. Och hon sa inte att alla svenskar som har svårt att klara sig hemma på ålderns höst borde få personlig assistans i hemmet, att man annars tar ifrån dem "deras egenmakt och självständighet". 

Det är inte lätt att bli gammal för någon

Alla svenskar som får plats på ett äldreboende, får det för att de har nedsatta funktioner. För somliga upplevs flytten dit som en lättnad: de slipper ensamheten och oron hemma. För andra är det en hemsk eller åtminstone djupt vemodig dag: Så gammal och skraltig har jag alltså blivit, jag som fortfarande känner mig som 25 år inombords. Förbannade ålderdom...

Det är inte lätt att bli gammal, men det hör ett långt liv till. Så det är svårt att förstå den strikta boskillnad Centern gör mellan dem som har rätt till assistans som äldre - alltså de som fick sin assistans beviljad innan de fyllde 65 - och de som inte har det. 

En halv miljon över 80 - och det tickar på

Lööf och Jonsson skulle förstås kunna mena att 80 år är för ungt för att dra ett streck för personlig assistans. Vore 85 år en godtagbar gräns, i så fall? Eller 95? Men nej, Lööf och Jonsson tar inte upp den aspekten alls. 

De låtsas lösa hela frågan genom att dra ett absolut moraliskt streck i sanden: Just den här begränsningen inom välfärden är "oanständig"," hjärtlös", "osolidarisk", punkt slut.

Men de löser inte frågan, de smiter ifrån den. Och den är svår och smärtsam, så är det när gränser måste dras och välfärden inte går mot ständiga förbättringar, som vi vant oss vid.

Men Annie Lööf och Anders W Jonsson är politiker, och politik handlar om att fördela resurser som aldrig räcker till allt.

Seriösa politiker måste väga intressen och behov mot varandra och sedan stå för sina beslut och försvara dem - sakligt.

I dag är en halv miljon svenskar 80 år eller äldre. Om 25 år är de dubbelt så många: en miljon. Samtidigt tornar en historisk personalkris upp sig inom välfärden. 

Det kommer att krävas klok politik för att säkra bästa möjliga äldreomsorg till alla svenskar som behöver den. Det, i sin tur, kräver kloka politiker.


Läs också:

Äldre kan inte leva i politikernas luftslott