Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Feminism är inte möjlig utan gränser

Ju mer jämställt vi får det, desto mer gränslös ter sig idealbilden av Sverige. Men tjänar kvinnor på det?

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Gudrun Schyman tycker att aggressioner från främmande makt ska mötas med vänlig förståelse. Att försvara sina gränser är pittmätarfasoner.

Självklart tycker hon så. Fi vill ha en gränslös värld där alla kan röra sig som de vill. Gränser är patriarkala.

Schyman är inte ensam om sin gränslösa vilja till godhet. Samtidigt som ubåtsjakten drog i gång skrev utrikesminister Margot Wallström (S) på SvD Brännpunkt. Inte om hotet från Ryssland, utan om Barnkonventionen. Den ska bli svensk lag - för all världens barns skull.

Lagens följder för Sverige utvecklades av feministen och utbildningsministern Gustav Fridolin (MP) i tisdags: Barn till tiggande EU-migranter har i dag inte rätt att gå i svensk skola. Men det kommer att förändras när barnkonventionen blir lag. Där talas ju om "alla barns rätt till utbildning", påpekade ministern.

Fridolins utspel togs upp i radions fördjupningsprogram Studio ett. Men inte för att det var radikalt och leder till frågor av principiell, finansiell och skolpolitisk art. I stället intervjuades Ulrika Falk, aktivist i Göteborg som försöker få in romska migrantbarn i svenska skolklasser. Hon fick berätta om sin insats och utfrågarna var nyfikna på hur barnen hade det.

Programledarna kunde uppenbarligen inte "uthärda dissonansen i en ojämlik värld", som DN skrev i sin onsdagsledare, och låtsades då som om Fridolins förslag var helt oproblematiskt.

2013 beslutade Malmö att papperslösa barnfamiljer skulle få socialbidrag och betald bostad. Kommunalrådet Carina Nilsson (S) hänvisade till barnkonventionen. Senare har man öppnat för att ge EU-migranter samma rätt.

En liknande modell skulle rimligen kunna bli svensk lag, om man tar Fridolin på allvar. Alla fattiga EU-migranter och papperslösa barnfamiljer, inklusive de som fått avslag från Migrationsverket, skulle ha rätt till försörjning, bostad och skolgång i Sverige.

Fi:s och Miljöpartiets mål om ett land med gränslös invandring skulle vara mycket nära.

Det låter fantastiskt. Vad det inte låter, är realistiskt.

Sverige är ett rikt och anständigt land. Vi har en generös flyktingpolitik, vi är en biståndspolitisk stormakt och vi ger bidrag till fattiga EU-länder via Bryssel. Men om vi vill behålla vår välfärd är gränslöshet, bildligt och bokstavligt, en omöjlighet.

Det finns de som tycker att öppna gränser är viktigare än svenskars välfärd. Det är förstås en djupt legitim åsikt, men det är förvånande att så många feminister tycks vara inne på den linjen.

I själva verket är ju den pittmätande patriarkala nationalstaten, med sitt mjuka välfärdsinnehåll, en förutsättning för kvinnors frigörelse och egenmakt. Utan föräldraförsäkring och förskola, utan hemtjänst och äldreboenden, skulle svenska kvinnor vara ljusår från dagens jämställdhet.

Människor som Ulrika Falk, människor som försöker hjälpa romer genom kölden med mat, kläder och filtar, är fantastiska. Och kyrkan, Rädda Barnen, Unicef, de behövs alla som upplysare, pådrivare och moraliskt korrektiv.

Men en välfärdsstat kan inte vara gränslös. Och styrande politiker kan inte vara aktivister. De måste vara realister. De måste hålla budget och väga kostnader mot varandra. De måste i slutändan ställa svaga grupper mot varandra: Om de lägger allt krut på barnen, får äldreomsorgen mindre.

Så fungerar det när våra samlade resurser är allt annat än gränslösa.