Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Farlig okunskap om åldrandet

Inom sjukvården är patienterna äldre, men vårdapparaten är gjord för att passa yngre

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Rut, en av de demenssjuka på äldreboendet där jag jobbade, behövde sjukhusvård. En kollega och jag åkte med i färdtjänstbussen. Rut var arg som ett bi, hon avskydde att lämna avdelningen.

 

Efter lång väntan kom doktorn. På tre sekunder insåg vi att han inte skulle klara sin uppgift. Han talade lågt och omständigt, lyckades inte fånga Ruts uppmärksamhet. Hans unga ögon glimmade skrämt när hon började rya alltmer stressat.

Det blev ingen undersökning. Läkaren sa att han inte kunde göra något när Rut höll på som hon gjorde.

Ruts sjukdom, demens, diskvalificerade henne alltså från att få vård. Det är som om en läkare skulle vägra att befatta sig med en strokepatient för att han "pratar så konstigt".

Det här hände för många år sedan, men fortfarande är vårdpersonal märkligt outbildad i geriatrik. Enligt en studie från Socialstyrelsen (2012) har bara 197 av de 12 316 sjuksköterskor som arbetar i äldreomsorgen specialistutbildning inom geriatrik.

 

I går larmades det om brist på specialistläkare i geriatrik. Och det syns ingen ljusning framöver; tvärtom. Utbildningsplatserna för specialister är skrämmande få.

När personalens utbildning brister, får de äldre lida. De blir inte förstådda. Eller så får de hjälp med en sjukdom, medan övriga krämpor ignoreras. Snart är de tillbaka på akuten igen. Kanske gjorde den nya medicinen någon krämpa värre. Eller så var dosen så hög att den gamla trillade och bröt ett ben.

Dessutom kostar denna okunskap en massa pengar. Patienter åker ut och in som skottspolar på sjukhuset. I värsta fall förlorar de den lilla glimt av hälsa de hade och hemmaboendet måste bytas mot ett dyrt äldreboende.

Landstingen har inte skött jobbet att utbilda geriatriker. De vet att de äldre snabbt blir fler, men agerar inte därefter. Dessutom borde de samarbeta - alla kan inte sitta i sin vrå av landet och snåla.

 

Men litet utbud av specialistutbildningar är inte nödvändigtvis det enda problemet. Ett annat kan vara att sköterskor och medicinare inte vill bli geriatriker.

När jag pluggade medicin fick vi snabbt lära oss specialiteternas statusordning. Hög status: ortopedi och kirurgi. Låg status: psykiatri och geriatrik.

Specialiteten äldremedicin måste göras mer attraktiv, till exempel genom att generösa forskningsmöjligheter erbjuds. Och forskning behövs; geriatrik är en ung och i mångt och mycket outforskad disciplin. Skulle idén om äldrevårdscentraler, ÄVC; få luft under vingarna och bli en framgång, kanske det skulle skapa lockande arbetsmiljöer och befattningar. Sådant är också viktigt.

Geriatriken på grundutbildningen måste utökas inom alla vårdyrken. På Karolinska Institutets läkarutbildning ägnar man två veckor åt momentet "Åldrandet". Även om geriatrik dyker upp på andra kurser under utbildningen, låter det ofantligt lite. Socialstyrelsen betecknar geriatrikbristen på läkarprogrammen som "oroväckande".

 

En typisk svensk patient är äldre och multisjuk. Men den högspecialiserade, fragmentiserade sjukvården tycks till stor del vara uppbyggd kring konceptet "en patient - en sjukdom". Det kan vara dags att tänka om, i stor skala.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!