Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

En tidstjuv för mycket – fimpa utvecklingssamtalen

Foto: COLOURBOX

Sluta slösa bort lärares och föräldrars tid på onödiga utvecklingssamtal.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

En av pandemins dyrköpta fördelar är möjligheten att förbättra eller skrota fenomen som liksom bara rullade på f. c. – före covid-19. Utvecklingssamtalen i skolan, till exempel.

I dagsläget bör föräldrar förstås inte vallfärda till skolan och riskera att byta andedräkt med barnens lärare. Det krävs andra metoder:

”Hade utvecklingssamtal med min lärare och min mamma på fucking distans, detta var första gången de ”träffades” och det var så stelt, vill inte ens komma ihåg denna dagen”, skrev en sannolik tonåring på Twitter nyligen. 

I samma veva twittrade en pappa att han just hade haft sitt första utvecklingssamtal om dottern, en förstagluttare. Allt funkar och hon har kompisar, bra. ”15 min på telefon räckte gott, i och med väl förberett. Bättre att läraren lägger tid utifrån behov tänker jag. Även efter pandemin.”

Skollagen kräver ”minst ett samtal per termin”.

Mer flexibilitet låter bra. Eller ska man lägga ner utvecklingssamtalen, rentav? Det sistnämnda föreslås av läraren Simon Sandström i en debattartikel i tidningen Skolvärlden

Samtalen är ett gigantiskt slöseri med lärartid, anser han. Det tar upp till två timmar att förbereda och genomföra ett enda samtal. Har man en klass med 25 elever – och många har fler – kan det alltså handla om uppåt 50 timmar per termin. Och Skollagen kräver ”minst ett samtal per termin”, så 50 till 100 timmar per läsår. Mer än två veckor, i värsta fall.

Den tiden borde lärarna kunna lägga på viktigare saker, som att ge elever med svårigheter extra tid, skriver Sandström. 

En annan faktor han tar upp är stresspåslaget inför samtalen. Många föräldrar har nämligen rikligt med synpunkter på hur Plutten borde undervisas och vad han borde lära sig. 

Det kan ju låta lite ynkligt av en lärare att klaga på det. Men faktum är svenska föräldrar är OECD-ledande i konsten att gnälla på skolan och lärarna. Dessutom har de stöd i Skollagen: ”Vårdnadshavare för barn... ska erbjudas möjlighet till inflytande över utbildningen.” 

Skollagen tillsammans med skolmarknaden och generösa möjligheter att anmäla lärare har försvagat lärarnas auktoritet i förhållande till kunden/föräldern/eleven. I värsta fall kan utvecklingssamtalen bli en förödmjukande påminnelse om detta. 

Mitt under brinnande pandemi förbereder man nu en ”familjevecka”.

Men det är ju långt ifrån alla föräldrar som älgar i väg till utvecklingssamtal med ett ilsket reformpaket under armen. För många känns det mest meningslöst att behöva stressa ifrån jobbet och ta sig till skolan för att under en halvtimme få höra att allt flyter på som förra terminen. Och förrförra. 

Simon Sandström, själv pappa till två skolbarn, tillhör den gruppen, och tillägger: ”Jag vet att lärarna kontaktar mig om det uppstår problem... det är en skyldighet i läraruppdraget.”

Att många skolor har övergått till det märkliga påfundet ”elevledda utvecklingssamtal” tyder väl också på att samtalen i sin grundform inte är så angelägna. 

Så småningom borde man kunna dra lärdom av erfarenheterna under pandemin. Skollagen bör rimligen luckras upp – ett kort och koncist utvecklingssamtal per läsår borde räcka mer än väl. Vad var det för fel på kvartssamtal?

Men regeringen verkar tyvärr se utvecklingssamtal som den sol kring vilket allt annat ska snurra.  

Mitt under brinnande pandemi förbereder man nu en ”familjevecka”. Denna betalda ledighet motiveras just med att föräldrarna ska ha möjlighet att närvara vid utvecklingssamtalen.

Arma lärare!