Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

En perfekt storm för en karismatisk extremist

Barack Obama och Donald Trump tycks vara lika lika som ett blåbär och en bärfis, men de har karisman gemensam.
Foto: ROB CARR / POOL / EPA / TT
Donald Trump i färd med att underteckna många av sina exekutiva order.
Foto: AKM-GSI
George W Bush, Obamas föregångare, stärkte sitt grepp om utrikespolitik och mänskliga rättigheter i namn av "kriget mot terrorismen".
Foto: J. SCOTT APPLEWHITE
Franklin D Roosevelt hade sex medarbetare i Vita huset. (Här tillsammans med hustrun Eleanor)
Foto: FOTOSEARCH
Steve Bannon, Machiavelli-in-Chief
Foto: REX/SHUTTERSTOCK

Vems fel var det att Trump kunde bli president? En del av bovarna i dramat ser lika oskyldiga ut som små möss.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Barack Obama och George W Bush beredde vägen för Donald Trump. Men de var inte ensamma. Det amerikanska presidentskapet har steg för steg formats till en potentiell plattform för "karismatisk extremism och byråkratisk laglöshet".

Detta hävdar Yaleprofessorn i juridik och författaren Bruce Ackerman. Det intressanta är att han inte hävdade det i fredags eller i december 2016. Han varnade för en möjlig Trump redan 2013, i boken "The decline and fall of the American Republic".

En reform som öppnade för mer extrema presidentkandidater, menar Ackerman, var införandet av primärvalsturnéerna, där kandidater slåss på fältet om sitt partis nominering. Tanken var god: mer demokrati, makten skulle flyttas från konventen och valet göras av vanligt folk ute i delstaterna. 

Demokraterna var först ut efter ett upproriskt partikonvent 1968 och Republikanerna följde efter 1972.

Primärvalen bäddar för polarisering

I det gamla systemet hade en demokrat och en republikan skickats ut för att slåss om presidentskapet. De riktade båda in sig på att vinna de amerikanska mittenväljarna: Mr & Mrs 51 på en 100-gradig normalkurva. Skillnaden mellan kandidaternas budskap blev således inte avgrundsdjup. 

Men när en klunga med demokrater ska slåss om den demokratiska kandidaturen i New Hampshire och annorstädes, riktar de mer in sig mot mittenväljarna - bland demokratiska väljare: Mr & Mrs 25 på den amerikanska normalkurvan. I andra änden av kurvan slåss republikanerna om sina mittenväljare: Mr & Mrs 75. 

Detta har bäddat för mindre lagom presidentkandidater och mer konfrontation.

En annan förändring som har gynnat politiker som Trump är mediernas ökade roll och framväxten av spinndoktorer, användning av fokusgrupper och fixering vid slagord och budskap. 

En milstolpe slogs ner av den milde Jimmy Carter, som installerade mediekonsulten Pat Caddell i Vita huset. Det var Caddell som hade givit Carter rådet att lansera sig med "the trust factor", förtroendefaktorn, i valet 1976. 

Man kan ana att en liknande medieexpert år 2008 rådde Barack Obama att  säga ja till att bli Demokraternas presidentkandidat på en fotbollsarena inför 75 000 entustiastiska åskådare. Det brukliga är att göra det på partikonventet.

Sedan Carters tid har det alltid funnits en "propagandamaskin" i Vita huset. Och de som gynnas mest av en politik framförd med spinn, publikfrieri och oneliners är karismatiska personer.

"Yes, we can!"

"That's just fake news!"

Trångt i Vita huset

Vita husets makt har tilltagit över tid. Alla de där medarbetarna, ni vet, som knallar runt i Vita huset i tv-serien "Vita huset" - så ymnigt knallades det minsann inte före år 1939. Amerikanska presidenter hade inga politiska medarbetare i Vita huset förrän Franklin D Roosevelt fick sex medhjälpare för att orkestrera "New Deal" under 30-talsdepressionen.

Franklin - home alone.

Sedan 1939 har antalet vuxit enormt. Obama hade runt 2 000 personer till sitt förfogande, inklusive ett hav av jurister och 600 superlojala partister.

Till följd av detta har presidentens makt stärkts i förhållande till kongressen och domstolarna. De politiskt sakkunniga kan ge direktiv direkt till departementen, där andra superlojala partister huserar. Juristerna kan hitta alibin för allt möjligt som en president kan tänkas vilja göra utan att störas av grundlagsfädernas checks and balances. 

Nästan ingen av Vita husets personal, inklusive presidentens nationella säkerhetsrådgivare, behöver godkännas av senaten. Denna oreglerade ordning gör att en president kan välja officiella ministrar som har goda utsikter att godkännas. Samtidigt kan han ha mer kontroversiella skuggministrar hemma i Vita huset som utövar den verkliga makten. 

En värld som gjord för skugglika maktfigurer som Steve Bannon.

Steve Bannon, "rådgivare".
Foto: MIKE THEILER

Bruce Ackerman ser framväxten av ett allt mäktigare, "kejserligt" presidentskap. George W Bush stärkte sitt grepp om utrikespolitiken och frågor om medborgerliga rättigheter i namn av "kriget mot terrorismen". Barack Obama valdes delvis som reaktion på Bushs övertramp, men gjorde själv bruk av det ökade manöverutrymmet.  

Donald Trumps seger förklaras ofta i ekonomiska termer - globalisering och ökade klyftor - eller ses som en vit, konservativ reaktion på Obamas progressiva gärning. Men det tycks alltså finnas betydligt gråare förklaringar. 

Själva Historien har oavsiktligt skapat förutsättningarna för en karismatisk, polariserande ledare som Trump - och dessutom givit honom utrymme att flexa sin gränslösa vilja.

Läs också:

Trumps lögner kan rädda sanningen 

Följ Expressen Ledare på Facebook för fler ledartexter och krönikor