Ann-Charlotte Marteus
I det robotälskande Japan har Lovot blivit en populär gåva under pandemin. Lovot är en liten vadderad omsorgsrobot, kärleksfull, med stora runda ögon - tänk maskot eller nedtonad teletubby.
Den är smartare än den ser ut.
Lovoten kan känna igen och komma emot sin ägare, ta ögonkontakt och reagera när den blir vidrörd. Den håller mänsklig kroppstemperatur, har ett ”kramläge” och kan samla in data om sin ägares hälsotillstånd och skicka dem vidare, berättar Japan Times.
I den sociala distanseringens tid har många japaner köpt en Lovot till åldriga föräldrar som de inte kan hälsa på.
En lysande idé eller ruskig avhumanisering av ”våra sköraste äldre”? Därom kan man tvista.
Japanernas förtjusning i robotar förklaras ibland med deras animistiska livssyn: uppfattningen att allt, inte bara människan, är besjälat. Alltså kan en robot ha en själ så god som någon.
Inom kristenheten betraktas människan däremot som unikt besjälad. Robotar ses snarast som kalla och kalkylerande, möjligen med lömska planer på världsherravälde.
Kanske skulle somliga föredra en trivsam, mobil Lovot som uppfattar faror och kan larma och rapportera hälsodata.
Men samtidigt; alla som har sett en dockteater eller filmen Castaway, med den skeppsbrutne Tom Hanks och hans älskade vän Wilson, en volleyboll, vet att det inte behövs mycket för att vi ska läsa in mänsklighet i döda ting.
Vi borde bejaka detta och låta Japans robotvurm inspirera oss.
Just nu är det mycket tal om äldreboenden, men många äldre-äldre bor hemma. En del är rädda för att inte kunna kalla på hjälp om de blir hastigt sjuka eller faller och blir liggande. Lösningen i dag är ett trygghetslarm, ett fult och klumpigt armband med en stor röd larmknapp; en ständig påminnelse om ens egen skröplighet och vardagens faror.
Kanske skulle somliga föredra en trivsam, mobil Lovot som uppfattar faror och kan larma, filma och skicka hälsodata.
Vi måste börja tänka ”smittskydd” när samhälleliga verksamheter utformas.
Personalbristen inom äldreomsorgen är kronisk och kommer att förvärras i takt med att 80-plussarna blir fler och seniora välfärdsarbetare går i pension. I Dorotea testar man nattkameror inom hemtjänsten för att spara personal och pengar: I stället för att traska hem till folk mitt i natten kollar de anställda om allt ser bra ut via kamera.
Enligt kommunen gynnas även de äldre eftersom de slipper väckas och skrämmas av rassel i tamburen när de ska tittas till. Och så är det förstås.
”Ju mer personalkontakt desto bättre” är en regel med vissa undantag.
Japanerna, som också har arbetskraftsbrist, har utvecklat kraftfulla - men milt storögda - robotar som kan lyfta och bära patienter. Sådana borde testas på äldreboenden. Robotarna kan bokstavligen avlasta personalens axlar och ryggar – och underlätta tillvaron för patienterna, förutsatt att de är rätt konstruerade. Att lyftas i armhålorna av två stånkande biträden som knappt orkar är ingenting att stå efter.
Vid sidan av bruksrobotarna borde det finnas små Lovots, i synnerhet på avdelningar med dementa. (Det finns redan svensktillverkade robotkatter på sina håll.)
Pandemin ger ytterligare argument för robotar. Behoven av att hålla avstånd lär överleva covidvaccinerandet; nya pandemier är troliga. Vi måste börja tänka ”smittskydd” när samhälleliga verksamheter utformas.
I kampen för vår fysiska hälsa kan vi ta hjälp av robotar, själlösa eller inte.