Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Don't mention the war

FRUSTRERADE. Många greker känner sig förödmjukade av den tyskledda "trojkans" behandling och minns nazisternas ockupation. Här kastar en man sten mot poliser i Aten.Foto: PETROS GIANNAKOURIS/AP Foto: Petros Giannakouris

1919 möttes världens ledare i Versailles för att orkestrera freden efter första världs-krigets slakt.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

För Tyskland blev det en brutal fred. I synnerhet Frankrike var ute efter att förödmjuka. När allt var klart - från det absurda skadeståndsbeloppet till beslutet att tyska soldatgravar måste prydas med svarta kors - fick Frankrikes Georges Clemenceau frågan om det inte var något man hade glömt att kräva av Tyskland. Han svarade:

"Jo! Vi har glömt att be om kaiserns byxor."

USA:s Herbert Hoover deltog också, och noterade:

"Destruktiva krafter satt vid fredsbordet. Tjugosex avundsamma europeiska raser var representerade. Gener med tusentals års inavlat hat och varje generations fruktan fanns i deras blod. (...) Deras folk där hemma var feberheta av hat, hämnd, önskan om krigsskadestånd och en förklarlig känsla av att orätt hade begåtts."

Hoover fruktade att freden skulle innehålla "fröna till ett nytt krig". Han fick som bekant rätt.

Tyskland störtade ner i en avgrund av misär, förödmjukelse och kaos, politisk radikalisering och nationalistisk revanschism.

 

1945 var européerna mer konstruktiva. Det som har vuxit fram till dagen EU var ett uttalat fredsprojekt.

Numera ter sig högtravande tal om fredsprojekt överspänt, för många européer. Krig tillhör ett mörkt förflutet. Nu är vi upplysta - utan återvändo.

Men eurokrisen illustrerar hur korta de historiska avstånden blir, när förstånd drunknar i känslor.

Många greker känner sig förödmjukade av den tyskledda "trojkans" behandling och minns plötsligt nazisternas ockupation som i går:

De skenheliga tyskarna borde ersätta stulet guld och infruset krigsskadestånd innan de börjar klaga på vår skrala ekonomi!

Satirteckningar med tyskar i gestapouniform florerar. Många tyskar, å sin sida, tycker att grekerna är otacksamma lögnhalsar.

Tidskriften Focus pryds av en antik grekisk staty som ger Tyskland fingret. Rubriken lyder: Bedragaren i euro-familjen.

 

Den gamla europeiska paradgrenen nationalkaraktärer har gjort comeback: tyskar är sadistiska kontrollfreaks, greker är lata och opålitliga.

Vadå, individer? Här talar vi kollektiv, kultur och möjligen blod. Historien förgiftar nuet.

Greker varnar för hur illa det gick när Tyskland förödmjukades och svalts ut efter Versailles. Vill ni ha Weimarkaos och politisk extremism i demokratins vagga?

När tyska finansministern säger att Grekland bör flytta fram sitt val och tillsätta en teknokrat - regering, utan partirepresentation, behöver man inte vara en hjärnskakad John Cleese för att minnas nazismen och dess teorier om effektivitet kontra demokrati.

 

Vad skulle Herbert Hoover ha tänkt i dag? Hade han fortfarande sett "destruktiva krafter vid förhandlingsbordet"? Inte som 1919, men en mildare version.

Hade Grekland skött krisen bättre om, säg, USA varit motpart? Hade känslan av orättvis behandling och förödmjukelse varit mildare?

Hade USA kunnat bereda en cocktail av åtstramningar och reformkrav som var mer framgångsrik och mindre förödande för vanliga greker?

Omöjligt att svara på, förstås. Det finns ingen enkel lösning på den grekiska krisen, så mycket vet vi. Men om historiska neuroser gör att Europa sköter krisen sämre än nödvändigt, det lär vi inte få helt klart för oss förrän även den har blivit dammig historia.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!