Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Dödshjälp som välfärdsegoism

Tabuet mot aktiv dödshjälp måste upprätthållas.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

2002 legaliserade Belgien aktiv dödshjälp för vuxna. 2003 skedde 235 fall av dödshjälp. 2012 var siffran 1 432. Nu vill landets regering liberalisera lagstiftningen ytterligare. Även barn ska få rätt att låta sig dödas av en läkare, om föräldrarna samtycker.

En annan förändring gäller dementa. I dag kan belgier skriva ner sin önskan om att dödas, ifall de skulle bli sjuka och inte själva vara förmögna att be om döden. Detta "testamente" gäller i fem år.

Enligt det nya förslaget ska tidsgränsen slopas. Dessutom ska man inte behöva ligga i koma för att ens nedskrivna vilja ska träda i kraft. Demens räcker. Det skulle innebära att alzheimerpatienter kan dödas decennier efter att de skrivit sitt testamente.

Ett vanligt argument mot dödshjälp är att man kan hamna på ett sluttande plan när tabuet väl brutits.

"Varför ska bara kategori A, som lider av sjukdomen X, få hjälp? Det är ju lika synd om kategori B, som har drabbats av Y."

Jag tror att den risken är reell. Inte under vilka omständigheter som helst, var som helst, för vilken kategori som helst. Men under vissa omständigheter och för vissa grupper.

Gamla och dementa ter sig mest sårbara. Det är inte attraktivt att vara gammal. Unga och medelålders fruktar åldrandet. Dessutom är ålderdom olönsamt, i en tid då arbetsförmåga och människovärde kopplas samman alltmer.

Ju äldre befolkningen blir desto större blir samhällskostnaden för äldreomsorgen. Larmen om ensamma, desperata äldre som inte får plats på äldreboendet lär tillta, om inte kommunerna sköter sig. Och risken är överhängande att standarden på äldreboenden inte hänger med människors privata standard.

 

I en värld där alla har linoleumgolv, är linoleumgolv på äldreboendet normalt. Men i en värld där medelklassen har ädelträ i vardagsrummet och snyggaste marockanska kaklet i köket, kan alzheimer i linoleummiljö komma att te sig outhärdligt nedslående.

Människor kan börjar tänka:

"Gud så deprimerande att hälsa på mormor i den där stinkande misären. Grannarna har satt sina äldre på privathem, men det har vi ju inte råd med. Och jag borde åka dit oftare och ta ut henne. Jag skäms, jag skäms, jag skäms."

Så lockande, då, att växla in detta obehag, dessa skuldkänslor, denna livspusselsstress, i ren och skär godhet:

"Stackars mormor, som hon lider i sin demens. Så skönt det skulle vara för henne att få hjälp att somna in. Och hon sa ju när hon var pigg att hon inte ville sluta gammal och förvirrad."

Jag tror inte att viljan att legalisera dödshjälp bara handlar om att bespara sjuka människor lidande. Jag tror att friska människor också vill slippa ifrån den ångest, skuld, sorg och det besvär som andras lidande innebär.

Det är en önskan som vi inte bör ge efter för om vi vill ha ett anständigt samhälle.

Svenska partier driver inte dödshjälpsfrågan. Men medierna skulle kunna göra det. I en tidsålder då "hur känns det"-journalistiken triumferar, kan man lätt tänka sig en närgången dokumentär om en åldrad kulturpersonlighet som berättar om sin vilja att dö "värdigt", som det brukar heta i dessa sammanhang. Och som reser i väg till en självmordsklinik på kontinenten, ackompanjerad av vemodigt pianoklink.

Så gråter vi en skvätt i tv-soffan. Och några år senare gråter vi en skvätt över stackars barn som föds med svåra, utmanande handikapp. Varför ska de behöva lida?