Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Diagnoshysterin är en dyr sjukdom

Vi skulle behöva ett piller mot den dyra och till synes galopperande diagnossjukan.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

DSM 5 är boken som får Da Vinci-koden att framstå som en obskyr jubileumsskrift. Det är psykiatrins diagnosbibel, utgiven av amerikanska psykiatrikerförbundet, och den är en global bestseller redan innan den har utgivits officiellt.

Femte upplagan av "Diagnostic and Statistical Manual on Mental Disorders" kommer att påverka inte bara hur vården, utan hur hela samhällen uppfattar skillnaden mellan friskt och sjukt beteende.

DSM definierar vad adhd, autism och asperger är. Och den levererar nya diagnoser, som "Binge Eating Disorder". BED lider den av som har ätit för mycket mat minst en gång i veckan i tre månader.

En väldigt stor del av amerikanerna är alltså inte feta, utan mentalsjuka.

Barns vredesutbrott på ICA har också fått ett sjukdomsnamn: "Disruptive Mood Dysregulation Disorder".

 

Det är diagnoser som BED och DMDD, bland annat, som gör DSM-manualen så kontroversiell. Enligt kritiker hotar diagnoshysterin leda till att varenda människa snart är sjukförklarad.

Att vara normal blir - onormalt. Kommer DSM-6 i själva verket att presentera diagnosen AND - "Abnormal Normality Disorder"?

Om man vill vara positiv, kan man invända att om alla har en eller flera diagnoser blir ju ingen stigmatiserad längre. Om alla är knäppa är ingen knäpp. Det blir ett sätt att inkludera, skapa tolerans för människor som är lite eljest. Civiliserat, kort sagt.

Men diagnoshysterin är problematisk på många sätt, inte minst samhällsekonomiskt.

Den som har en diagnos behöver ju en doktor att gå till, samt piller eller annan behandling.

 

Detta betalas av det gemensamma i utvecklade länder - och vårdresurser tas då från dem som är svårt sjuka.

Dessutom - ju mer tveksamma och flummiga diagnoserna är, desto mer blir de antagligen ett privilegium för resursstarka medborgare. De som kan tala för sig, kräva sin rätt, de som orkar tjata på läkare tills de får den diagnos de vill ha.

Diagnosen kan de sedan använda för att få stödjande, skattefinansierade resurser på andra arenor i samhället.

 

DSM används även i Sverige, som komplement, och enligt en del läkare ställer den till med problem. Dels sägs läkarkåren ha slutat att använda manualen som vägledning, vilket var tanken, och i stället börjat följa den slaviskt. Dels syns en växande tendens bland läkare att se patienten som en radda symptom att bocka av, i jakten på lämplig diagnos, i stället för att se henne i ett vidare psykosocialt sammanhang.

Men den svenska diagnosjakten har även en rent hemmagjord, politisk förklaring.

Vår sjukvård har på många håll förvandlats till en låtsasmarknad där läkares effektivitet mäts efter hur många diagnoser de sätter.

Ju fler diagnoser, desto mer betalt får en vårdenhet av landstinget. Men diagnosen måste ha en kod och ett styckepris, satt av politiker, för att landstinget ska betala.

Alltså måste läkarna i princip jaga symptombilder och prydliga diagnoser. Detta system missbrukas, surprise, surprise, rapporterade Ekot nyligen.

I landsting som använder denna modell har patienterna blivit fabulöst multisjuka på senare år.

Och eftersom DSM har en tendens att smitta av sig på resten av världen, lär väl en del av dess nya diagnoser dyka upp även som svenska koder. Katjing!