Ann-Charlotte Marteus
Komikern Stephen Fry sade i ett avsnitt av tv-programmet QI att det är en myt att religiösa européer emigrerade till USA för att undkomma religiös förföljelse. Enligt honom tyckte de i själva verket att det började bli för liberalt i Europa – de emigrerade för att bättre kunna leva ut sin religiösa fanatism.
Jag tvivlar en smula på sanningshalten, men minnet dök upp under Oprahs beramade intervju med hertigparet av Sussex.
När nyheten om Harrys och Meghans flykt från Storbritannien kom i januari 2020, kunde man få intrycket att de enbart ville bryta sig ur det slutna, arkaiska hovlivet och leva ett fritt, autentiskt och produktivt liv bland jämlikar, utan titlar och privilegier. Men riktigt så enkelt var det ju inte. På sätt och vis ville de bli ännu mer bortskämda än man är som brittisk kunglighet.
Meghan och Harry ville vara halvtidskungligheter. Det sades i deras officiella uttalande i fjol och Harry upprepade det under intervjun med Oprah Winfrey. De ville designa sina egna kungliga roller, skriva sina egna regler, slippa underkasta sig kungahusets klanlogik.
Den högst tidsenliga mentaliteten förebådar monarkiernas fall.
Tala ut, rätta till felaktigheter, vara huvudpersonen i sitt eget liv.
Meghan Markle hade många goda skäl att avsky sitt abnorma liv som brittisk hertiginna. Hon var chockad av den grymma brittiska pressen och trollen i sociala medier – och besviken på att kungafamiljen inte försvarade henne. Hon är också modig som nu talar öppet om sin psykiska ohälsa och om den förfärliga kommentar om hudfärg som en enskild medlem ur kungafamiljen ska ha fällt under hennes graviditet.
Men hon var även djupt frustrerad, märkte man, över att inte kunna kontrollera mediebilden av sig själv. Tala ut, rätta till felaktigheter, vara huvudpersonen i sitt eget liv.
Meghan Markle är välartikulerad och samhällsengagerad. Hon har en blogg, The Tig, sedan tiden innan hon gifte sig. Hon är van vid att kunna tala ut och vårda sin image. Nu skulle hon plötsligt hålla klaffen, hedra devisen ”never complain, never explain”, vara ett tjusigt skådebröd bland andra.
Vem vill ha en sådan roll på 2020-talet? Vem vill inte kunna ha ett konto på Facebook, Instagram eller Twitter som man själv kontrollerar till 100 procent?
Vårt behov av självförverkligande tycks bara öka i takt med det allmänna välståndet.
Och så Harry. ”The heir and the spare” kallas bröderna, ”arvingen och reserven”. Reserv-Harrys primära livsuppgift är att finnas där om de fem personer som är före honom i tronföljden skulle ramla av pinn. Det är ju helt onaturligt. Han vill också vara huvudpersonen i sitt eget liv, herre över sitt Instagram.
Helt förståeligt. Fast han vill också kunna kritisera pappa offentligt – utan att pappa slutar att finansiera hans miljardärsliv. Det är inte en mogen individs väg mot självförverkligande vi beskådar utan snarare ett bortskämt barns ”rymning” i en kontrollerad miljö. Det hade varit mer imponerande om han utan åthävor hade dragit sig tillbaka och skaffat sig ett riktigt jobb.
Kungahuset som institution kan inte överleva om de yngre medlemmarna blir mer Sussexlika. Och en sådan utveckling är inte otrolig. Vårt behov av självförverkligande tycks bara öka i takt med det allmänna välståndet.
Om kungahus faller är en sak, men även demokratiska institutioner bygger på att de individer som verkar i dem lägger band på sig och spelar sina roller. En regering fylld med ego-ministrar som regelbundet talar ut i sina mediekanaler om vad de egentligen tycker om det senaste regeringsbeslutet skulle underminera vårt statsskick.
Prins Bertil avstod barn och familjeliv i 30 år för tronföljdens skull. Totalt befängt och onaturligt. Men pliktkänslan är ändå imponerande.
Läs också: Fridolins olidliga tonårsfasoner