Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Det är ohållbart med tiggarläger

Lägren med EU-migranter har blivit ett permanent och växande fenomen i Stockholm. Det håller inte.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Den nya rödgrönrosa majoriteten skrev i sin budget att "avhysningar ska undvikas i största möjliga utsträckning. I de fall då en avhysning inte går att undvika ska någon form av alternativ erbjudas."

För detta syfte har staden fördubblat platserna på härbärgen. En evakueringslokal med sovplatser har också öppnats, där migranterna kan bo i fem nätter efter en avhysning.

Men det rör sig allt som allt om blott 180 platser, 130 på härbärgen och 50 i evakueringslokalen.

Och det räcker ju inte. Just nu beräknar socialtjänsten att det finns runt 600 fattiga EU-migranter i Stockholm. Antalet fluktuerar, men trenden tycks vara att de blir fler. I februari sades det att antalet boplatser ökat från 17 till 44 på ett år. Nu räknar man med 50.

 

De rödgrönrosa säger sig ha en långsiktig strategi. Det handlar om att jobba på EU-nivå, samverka med ideella krafter, se till att det finns projektledare, förstärka socialjouren. Långsiktigt var ordet.

Risken finns att antalet boplatser fortsätter att öka och att de blir verkligt permanenta, alltmedan politiker intygar att de är högst temporära.

Det vore illa.

Kåkstäder finns vanligen i fattiga, korrupta, vanskötta länder där man rycker på axlarna åt både politiker och ordningsregler. Vad händer med svenskars förtroende för politiker och ordningsmakt om vi får kåkstäder på allmän och privat mark, samtidigt som alla ansvariga intygar att det är helt oacceptabelt?


Den sortens oordning och handfallenhet från det offentliga är inte bra för något samhälle. Det tär på det sociala kapitalet. Och det rika sociala kapital vi har i Sverige har vi skäl att vara rädda om. Det medverkar bland annat till att svensken gärna betalar skatt; hen litar på att stat och kommun sköter sina uppgifter kompetent. Den medverkar säkert också till människors stora beredskap att ta emot flyktingar och att ge bistånd.

Det är en skam att somliga EU-medborgare har det så överjävligt att de reser över en kontinent för att tigga och bo i skjul. Vi kan och bör hjälpa dem. Men vi bör hjälpa dem i deras hemländer. Det går att göra. Det finns 90-konton.

Svenska kyrkan samverkar med partners i Rumänien, exempelvis Franciskanorden, som har ett center i urfattiga Moldova, med förskola och skola, hälsovård och kurser. Hjälporganisationen Hjärta till hjärta har ett biståndsprojekt för återvändande tiggare i Pauleasca. SAM-hjälp stödjer skolprojekt och alfabetiseringsprojekt för vuxna i Rumänien. Och så vidare.

 

Att påstå att det är SD-politik att "hjälpa på plats" är smått narcissistiska dumheter. Självklart är det lättast för romer att integreras i sitt hemland, på hemspråket. Och om föräldrarna stannar hemma ökar chansen att deras barn får ordentlig skolgång. Så att de slipper följa sina föräldrar i tiggarspåren.

Stockholm och andra svenska städer borde informera allmänheten mer om detta. Kanske kan Sverige, som Per Kågeson föreslagit, skapa ett gemensamt 90-konto och fiffiga sätt att överföra pengar.

Samtidigt måste åtgärder vidtas för att få bukt med boplatserna. Det går inte att komma ifrån. I längden för de inte någonting gott med sig, ens för fattiga EU-migranter.