Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Det är inte klassförakt att kritisera Stefan Löfven

Löfven: ”Absolut inte slutet för januariöverenskommelsen”.
Statsminister Stefan Löfven på försommarturné inför EU-parlamentsvalet 2019. Avstigning på Skogsängen i Eskilstuna.Foto: ALEX LJUNGDAHL
Göran Persson, Sveriges statsminister 1996-2006.Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Jag tycker inte att Stefan Löfven är lyckad som statsminister. Men det beror inte på att han har haft ett hederligt arbete.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

”Stefan Löfven är den sämsta statsminister Sverige har haft i modern tid.” Så verkar Moderaternas nya oneliner lyda. För säkerhets skull använde Elisabeth Svantesson, M, den två gånger i en debatt i SVT:s Agenda i söndags.

Attacken från M:s ekonomisk-politiska talesperson upprörde vänsterpartisten Per Sundgren, tidigare kulturborgarråd i Stockholm, så till den grad att han begick en debattartikel i Aftonbladet:

Stefan Löfven ”förnedrades” utan att kunna försvara sig mot detta ”personangrepp”, Svantesson traskar i Trumps spår och ”brutaliserar den politiska diskussionen”, hävdade han.

Sundgren var faktiskt så uppbragd å Löfvens vägnar att man kunnat tro att statsministrar var en särskilt utsatt grupp i Sverige. Åtminstone de S-märkta.

Bara en enkel svetsare?

Det mest uppseendeväckande var dock att han beskrev Svantessons uttalande som ett exempel på ett ofta öppet uttalat klassförakt riktat mot svetsaren Löfven.”

Vad menar han? Att Stefan Löfven egentligen är briljant, eller åtminstone uppenbart skicklig, men att svetsarbakgrunden gör att han inte får det erkännande han förtjänar? 

Nej, Per Sundgren försvarade inte Löfvens gärning med ett enda ord, så tydligen inte.

Hur ska man tolka honom då? Som att ingen har rätt att förvänta sig samma briljans av Löfven som om han hade varit akademiker? ”Han är ju bara en enkel svetsare”, är det så man borde se det?

Jag tänkte indignerat på min farfar Ivar, rörmokaren. Han var vass som ett samurajsvärd under sin stålgråa snagg. Min pappa slutade skolan när han var 16, men hade ett lika väloljat munläder som sin namne Göran Persson, statsminister (S) - med arbetarbakgrund. 

Föreställningen att arbetarklassen inte är så klyftig är inte så klyftig. Det ska man väl inte behöva förklara för en vänstermänniska, för bövelen! Det har väl alltid varit en central poäng inom arbetarrörelsen. 

Löfvens verkliga problem

Stefan Löfven är född 1957. Han gick på gymnasiet och tre terminer på Umeå universitet. Han är knappast produkten av ett benhårt klassamhälle även om den sociala snedrekryteringen till högre studier fortfarande är en realitet.

Om Löfvens statsministerskap kan man tycka olika. Jag tycker inte att han håller måttet. Han verkar inte ha pli på sitt kabinett och gör taktiska misstag. Han hattar mellan inbördes oförenliga ståndpunkter, förenklar det komplexa och sätter sin tillit till önskescenarier som alla andra har övergivit.   

Det är problemet med Löfven. Inte att han en gång i tiden svetsade ihop delar till rc-lok på Hägglunds i Örnsköldsvik. 

Om det överhuvudtaget påverkar väljarna tror jag att det talar till hans fördel.

Men Per Sundgren skriver ödesmättat: ”Svantesson är också väl medveten om vilka strängar hon spelar på. Det finns i den väljarkår långt till höger där hon hoppas vinna ytterligare stöd ett starkt förakt för allt som kan förknippas med arbetarrörelsen.”

Vad är det för retorik? Skulle det vara lika obehagligt och SD-gynnande att kritisera landets statsminister - tillika ledaren för Sveriges mäktigaste parti - som att uttrycka sig främlingsfientligt?

Tänk, jag minns en tid när vänsterpartister var maktkritiska.