Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Det är helt okej att färre män kallar sig feminister

Foto: SUSANNA FORSELL
Foto: HENRIKSSON / TT JANERIK / HENRIKSSON / TT JANERIK TT NYHETSBYRÅN

2014 var feminismen en väckelserörelse. Det är bara bra om den har blåst förbi.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Det är lite typiskt att den artikel i SvD, som handlar om att färre män kallar sig feminister i dag än för fyra år sedan, inleds med några allvarsord om "den ökande politiska polariseringen". 

Som om åsiktsskillnader per definition är oroande. Och det enda naturliga är att alla svenskar förr eller senare sluter upp bakom samma sanning. 

Enligt SvD har andelen män som kallar sig feminister alltså minskat rejält. 2014 var 40 procent av männen feminister, nu är siffran 28 procent - samma nivå som 2010.

Men det är ingenting att oroa sig över.

Schyman frälste feminister på löpande band

Under supervalåret 2014 blev feminismen en väckelse. Nyfrälsta feminister vacklade ut från pastor Gudrun Schymans "home parties" och Fi kom in i EU-parlamentet.  

Jonas Sjöstedt (V) tatuerade in Fatta! som manifestation mot våldtäkter och Åsa Romson (MP) höll ett övertänt Almedalstal med innebörden att varenda växthusgasmolekyl kommer från "vita, heterosexuella medelålders män" och går ut över "unga kvinnor!"  

I sociala medier skällde unga män på patriarkatet - fast den cyniskt lagda kunde nog misstänka att där doldes en och annan folkhögskoleförförare som hade hittat en ny raggvinkel. Karin Pihl och bandet Borgerlig skymning sjöng: Han röstar på Fi (för att få ligga).   

Det var säkerligen en del varmluft i feministsiffrorna från 2014. 

För många var sommaren 2014 magisk - och jämställdhet är ju bara en god sak. Men för den som ogillar väckelserörelser, där alla tycks springa åt samma håll med glödande ögon, var glädjen blandad. 

Och det fanns skäl för oro. 

Världens första feministiska regering

Stefan Löfven seglade in i Rosenbad och utropade "världens första feministiska regering". Nu skulle det inrättas en jämställdhetsmyndighet, och myndigheter och universitet skulle jämställdhetsintegreras som aldrig förr. Det fick i princip kosta hur mycket pengar, tid och kraft som helst - och inkräkta på andra värden. För så tenderar det att bli när ett överordnat syfte ska styra allt.

Högskolan har drabbats på ett illavarslande sätt. 

Ledarsidans Anna Dahlberg intervjuade en forskare som hade fått bakläxa av sin institution för att det saknades kvinnliga författare på den litteraturlista han hade sammanställt. Att akademisk kurslitteratur måste könskvoteras är illa nog. Men det var inte mindre alarmerande att forskaren ville vara anonym, för att det var så känsligt att kritisera jämställdhetsregimen.

Regeringen krävde att genusperspektiv ska genomsyra den högre utbildningen. Bland annat ska Vetenskapsrådet, som utvecklar svensk forskning och delar ut pengar, ombesörja att "kön och genus" integreras i forskningen samt att män och kvinnor beviljas bidrag i lika hög grad och får lika mycket pengar. 

Värden som excellens och forskares frihet att förutsättningslöst söka efter kunskap får maka på sig om de krockar med absoluta jämställdhetsmål.

Det är galenskap. Den behöver punkteras snabbt som ögat. 

Om det faktum att 12 procent av männen har slutat att kalla sig feminister mest är ett tecken på att den akuta väckelsen har blåst över, är det välkommet. 

Och det är ju svårt att tro att dessa män har börjat tycka att kvinnor ska stanna hemma och föda barn. Jämställdheten känns ganska tryggt rotad. 

Vi behöver en fortsatt jämställdhetsdebatt - och den mår bäst om inte alla tycker likadant. 

 

Läs också:

Det är inte feminism att se kvinnor som PMS-galna

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!