Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

De sköna lirarna försvagar Sverige

Är rikspolischef Dan Eliasson Sveriges största ego? Nej, bara ett barn av en narcissistisk tid.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Dan Eliasson är alldeles för underbar för att underordna sig ämbetet som rikspolischef, anser Dan Eliasson. Demokratiska spelregler, respekt för grundlagen, är bara trams och damm för denne härlige gamäng. Självklart har han rätt att saluföra sin personliga avsky för folkvalda politiker.

Sveriges justitieminister, Morgan Johansson (S), vill inte vara mindre toppenfin och har givit Dan en high five.

Dan Eliasson är inte unik i sitt förakt för institutionella lagar och regler. "Låt Anders vara Anders", deklarerade Anders Danielsson, bas för Migrationsverket, i ett DN-reportage i oktober 2015. Anders bryr sig inte om ifall han "uppfattas som lite aktivistisk" när han kritiserar regeringens migrationspolitik. Man måste ju få vara den man är.

Byråkrater håller i egokramandets tid på att bli stjärnor. I söndags hade SvD ett storslaget porträtt av Mikael Ribbenvik, Migrationsverkets operative chef. "Mikael Ribbenvik är en dubbelnatur", får läsaren veta. "Ena halvan är plikttrogen och lojal, den andra tycks mest vilja slita sig loss från tjänstemannens bojor".

Liksom en korsning av Åsa Romson och Dirty Harry. Vår tids hjälte.Egokulturen är inte exklusivt svensk, förstås. I boken "Vägen till karaktär" skriver David Brooks, kolumnist i New York Times och DN, om vad han kallar "institutionell ångest": Människor i dag misstror stora, hierarkiska organisationer. Delvis för att man har sett dem misslyckas, delvis för att vi lever i en tid av "stora jag".

Individualism, självförverkligande, personlig hyperfrihet har vuxit till oomtvistade ideal. Att behöva underordna sig konformiteten i en byråkrati eller organisation ses som ett förödmjukande hot.

Men när ingen vill vara en organisationsmänniska längre, när alla drömmer om att vara gränsöverskridande, hänförande och om att få tänka "utanför boxen", då riskerar boxarna - organisationerna - att förfalla.

Då är vi förbaskat illa ute. En kommunalgrå men central skillnad mellan välmående demokratier och olycksaliga skitländer är nämligen goda institutioner - organisationer där individer lägger band på sig, gör sin plikt, följer lagar och regler. Det ger ett effektivt och tillitsfullt, rättssäkert och rättvist samhälle. I stället för ett samhälle där man behöver gott om mutkapital eller en högt uppsatt kusin för att hävda sig.

Sådana civilisatoriska tillgångar kan inte ersättas med en cool ny app, oavsett hur underbara individualister dess användare är. Sedan Almedalsveckan har det talats mycket om svenska värderingar och vilka de kan tänkas vara. Jag skulle säga att svenskars relativt höga förtroende för politiker och förvaltning, deras tillit till sin nästa och till staten, är värden som absolut måste förvaltas. Detta är inte värderingar utan attityder, byggda på erfarenhet och traditioner. Och sådana kan undergrävas.

När Morgan Johansson, i sin iver att vara Morgan, låter Dan vara Dan i stället för att agera som en professionell justitieminister mot en oprofessionell rikspolischef, sparkar han på traditionerna. Det är en liten spark mot ett rätt stadigt fundament, men det är likväl en spark i en tid när stora krafter redan är i rörelse.

För att använda en modern politisk klyscha: Så bygger man inte Sverige starkare.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!