Ann-Charlotte Marteus
Allt var enklare förr. Man har ju hört historierna från 60- och 70-talens arbetskraftsinvandrare:
”Jag kom till Sverige en måndag. På tisdagen stod jag vid ett löpande band på Volvo. SFI fanns inte, språket lärde man sig på jobbet.”
Dagens nyanlända borde sättas i arbete lika rappt, tycker Aftonbladets Peter Kadhammar. Att snurra runt i Arbetsförmedlingens åtgärdsprogram, år efter år, leder bara till passivitet, skriver han i en krönika:
”Jag har sett vuxna män, tidigare stolta familjeförsörjare, bli fnittrande skolbarn när de på det tionde året försöker banka in svenska glosor utan kontakt med svenska samhället.”
Han tycker att de kan städa eller ”hjälpa de gamla och sjuka”, exempelvis.
Det finns mycket som lockar med en sådan modell – och bör man inte prova allt? I dag finns det 200 000 lediga jobb och nästan lika många med utländsk härkomst som står ”långt från arbetsmarknaden”. Total obalans.
Att jobba med äldre och sköra år 2022 är väsensskilt från att stå vid ett löpande band på 70-talet.
Men den som har erfarenhet av jobb i exempelvis äldreomsorgen inser att det inte är en enkel lösning. Att jobba med äldre och sköra år 2022 är väsensskilt från att stå vid ett löpande band på 70-talet.
”Det finns inga enkla jobb inom vård och omsorg”, konstaterade vårdfacket Kommunal redan 2019 i en rapport. Huvudbudskapet var att språkförbistring i omsorgen kan leda till missförstånd och äventyra patientsäkerheten. Coronakommissionen kom senare till samma slutsats.
Dessutom, påpekade Kommunal, är det förvirrande för gamla, lomhörda och i många fall dementa patienter att inte förstå personalen.
Därtill förekommer det en massa dokumentation inom omsorgen, numera. Det ska samverkas med brukare och anhöriga, och kvalitetskontrollerna blir ständigt mer omfattande.
Det räcker alltså inte med att man kan några enkla ord som vårdbiträde för att göra jobbet – man måste kunna kommunicera ganska effektivt i både tal och skrift.
Så sent som i maj fick Socialstyrelsen också i uppdrag av regeringen att ta fram verktyg så att verksamheter kan börja göra språktester. Skulle migrations- och integrationsminister Anders Ygeman plötsligt kunna vända på klacken och meddela att helt nyanlända utomeuropéer ska börja integreras genom jobb i äldreomsorgen från dag ett?
Självklart inte. Han skulle slitas i stycken av pensionärs- och anhörigföreningar, fack och politiska motståndare.
Det tåget har gått.
De äldre bodde på stora salar, bar landstingskläder och sköttes enligt en bestämd ordning.
Jag ansåg själv länge att äldreomsorgen erbjuder typiskt enkla jobb som borde passa nyanlända utmärkt – inte från dag ett, men som ett första jobb efter en tid i Sverige.
Men jag började jobba på 80-talet, på långvårdens tid, och det var en form av löpande band. De äldre bodde på stora salar, bar landstingskläder och sköttes enligt en bestämd ordning: vändningar, mat, fika (alla fick grädde och socker i kaffet), läggningar, bad, sköta magen – allt var schemalagt.
Dokumentationen skötte sjuksköterskor och i viss mån undersköterskor, men de flesta var ju vårdbiträden.
I den miljön kunde en nyanländ funka rätt bra från dag ett Sverige. Men den enorma standardhöjningen i Sverige har lett till ökande kvalitetskrav på välfärden. De politiska partierna har varit drivande – från Folkpartiets ”eget rum på långvården”, 1985 – men nu håller alla med. Inte minst de äldre själva; vem skulle ens drömma om att ge en 40-talist kaffe-grädde-socker utan att fråga?
Kadhammars dröm om de enkla jobben klarar tyvärr inte mötet med den svenska verkligheten anno 2022.