Ann-Charlotte Marteus
När politiker har gjort bort sig spektakulärt, gör de en pudel. Men en jämn ström av dvärgpudlar tassar genom svensk politik. De ackompanjeras av orden: "Vi var naiva."
"Vi har anledning att reflektera över att vi var lite naiva", säger förra integrationsministern, Erik Ullenhag (FP), i en intervju i tidskriften Neo. Det handlar om etableringslotsar, korruption och talangscouter på jakt efter IS-rekryter.
Folkpartister är framträdande naivister, enligt min lilla forskningsräd på Google. "Vi måste erkänna att vi har varit naiva när det gäller Putin", säger Jan Björklund (som ändå tillhör realisterna i denna fråga).
Redan 2011 erkände Björklund att borgerligheten visat "viss naivitet" vad gäller friskolereformens vilda västern-utformning. Några år senare lät hans statssekreterare, Bertil Östberg, meddela att "Vi har varit lite naiva". Då gällde det regeringens satsning på gymnasial lärlingsutbildning.
Men FP och Björklund är i gott sällskap. Fredrik Reinfeldt erkänner på sin snirkelsvenska att "ordet naiv är relevant" vad gäller alliansens blundande för Putinhotet. Gustav Fridolin (MP) medger att "politisk naivitet" låg bakom friskolereformen. Tre av hans partikollegor, bland dem Yvonne Ruwaida, skrev till och med en debattartikel med orden: "Förlåt. Vi var naiva. Det blev fel... Vi insåg inte hur vinstintresset skulle sabotera i skolsektorn."
Även S-politiker talar gärna om naivitet.
"Vi har varit för naiva inför hotet som radikaliseringen och IS har utgjort i Sverige", sa inrikesminister Anders Ygeman till Uppdrag granskning. "Vi har varit för naiva och trott att antisemitismen tillhör historien", sa han efter terrorattackerna i Paris och Köpenhamn.
Justitieminister Morgon Johansson, å sin sida, konstaterar att: "Vi har ganska länge haft en ganska naiv syn i vårt land", apropå det utnyttjande som kan drabba arbetskraftsinvandrare.
Svenska politiker erkänner aldrig misstag genom att säga: "Vi var lite cyniska". Det skulle inte sluta väl; risken för upprörda följdfrågor från journalister skulle vara överhängande. Men att vara naiv, det går an. Det signalerar att man menade väl. Trodde gott om människor. Kände tillit. Det är kvaliteter som skattas oerhört högt i Sverige.
Naivitet är snudd på en dygd: man kanske gör tokiga saker, saker som till och med "saboterar" – men det beror i så fall bara på att man är för god för denna världen.
Dessutom signalerar ett erkännande av naivitet att man nu har mognat: Då var jag naiv. Nu ser jag allting klart, såsom i en spegel. Nu, medborgare, kan ni lita på mig!
Kan vi?
Vi väljer politiker att styra landet. Ibland styr de tokigt. Det är både mänskligt och oundvikligt. Att sitta i baksätet och inbilla sig att man skulle göra allting rätt, och se bortom alla krökar, är att grovt överskatta sig själv.
Men vi bör ta politiker med en nypa salt när de bergfast försäkrar oss att de numera vet precis vad de gör. För "Vi var naiva" kan vara kod för "Jag drabbas ofta av tunnelseende" eller "Jag brukar blunda för jobbiga saker och hoppas att de försvinner" eller "Jag är fanatisk idealist och struntar oftast i verkligheten" eller "Jag insåg direkt att det var ett galet beslut, men jag ville inte framstå som jobbig och pessimistisk."
Sådant växer man inte ifrån i brådrasket, om någonsin.