Ann-Charlotte Marteus

Dans är inte svaret på Pisa, minister Fridolin

Mer sång och dans kan minska klassklyftorna, tror Gustav Fridolin och Alice Bah Kuhnke

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Små barn fnissar när de läser Alfons Åberg. De fnissar utan att fatta att de samtidigt lär sig läsa. Det avslöjar Gustav Fridolin och Alice Bah Kuhnke - Sveriges utbildningsminister och kulturminister - i en debattartikel i Expressen.

Om vi bara kan få den där lusten att följa eleverna genom skolan, upp i vuxenvärlden, kan fantastiska saker hända, får vi veta.

Framför allt kan lusten leda till minskad ojämlikhet i skolan. "Lust bryter klass". Och denna lust kan stimuleras om skolan genomsyras av mer kultur.

Mer kultur- och musikskola till alla, lovar ministrarna. Kulturinvesteringar i miljonprogramsområden. En nationell biblioteksstrategi. Tillgång till estetiska ämnen för alla.

Visst, jättebra med bibliotekssatsning. Att friskolor har kunnat slarva med bibblor så länge är skandalöst. Att barn kan få spela instrument, dansa och så vidare är förstås inte fel. Hjärna och kropp hör ihop. Och kultur har ett egenvärde.

Men är kultur verkligen en effektiv klyftminskande kraft? Är det där vi ska lägga skolans begränsade resurser, i ljuset av Pisa-fiaskot.


Det lindrigt dansanta OECD hävdar att vi får mest pang för pengarna om vi satsar på lärarnas kvalitet: fortbildning, utvärdering och lön efter prestation.

Enligt den logiken borde Fridolin & Co se till att elever i tunga områden framför allt får de bästa och flesta lärarna. Det är ett projekt som kräver kraft, målmedvetenhet och pengar.

Finns det belägg för att musik, dans och måleri är en mer effektiv metod? Om så är fallet, tiger duon om vilka de är.

Fridolin & Bah Kuhnkes argument för mer kultur springer i väg åt andra, spretande håll: Kultur är minsann en stor och ekonomiskt viktig svensk exportindustri. Och genom kultur kan barn "uttrycka också det som är lite svårare än att det kan fångas i en uppsats eller redovisning för klassen".

Vad kan detta lite svårare tänkas bestå i? Alla tankar och resonemang kan ju faktiskt fångas i text, förutsatt att skolan har givit eleven de språkliga och kognitiva redskapen.

Ministrarna tycks syfta på känslor. De skriver om en icke namngiven rektor som kopplade lärandet till kulturutövning. Vilket lett till att "fler elever hittat sätt att uttrycka sig, beskriva det som är jobbigt och det som är bra, sätta ord på sina känslor och den man är".


Jaha ja. Då var vi tillbaka i det terapeutiska rummet, det svenska ideal som går ut på att skolan ska vara en stor omsorgskram där eleverna pratar om jobbiga grejer och känslor och slipar på sin personliga utveckling.

Men omvårdnad och trygghet - det är inte skolans primära roll. Det är familjens roll. Skolan ska utbilda. Och det är på den punkten det har gått utför. 

För övrigt; enligt OECD är det i de länder där man pluggar hårt och har höga förväntningar på alla elever som klassresor görs. Etnologen Jonas Frykman, som specialiserat sig på skolan, har kommit till samma slutsats:

"Förr skulle eleverna bli Något, nu ska de i stället bli Någon. Egenskaper står i fokus snarare än kunskaper."

Sådant gynnar den babblande medelklassen. Medan alla, oavsett bakgrund, kan plugga mer.

Och med Någon-perspektivet blir förstås betyg och prov traumatiska. Får man ett dåligt betyg har man underkänts som person. Med Något-perspektivet blir signalen: "du kan bättre".

Kultur är, som duon skriver, redan en stor svensk exportindustri. Däremot börjar det bli svårt att hitta folk som kan svenska, matte och fysik.

Det kärnproblemet får Gustav Fridolin inte dansa undan.


 

Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.