Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Dags göra verkstad av talet om att skydda äldre

Statsminister Stefan Löfven och socialminister Lena Hallengren (S)Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN

Det är ytterst välkommet att bristen på läkarkompetens inom äldreomsorgen nu uppmärksammas. Men vilken medicin ska man ordinera?

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

När det nya coronaviruset började sprida sig över landet låg allt fokus på sjukhusens kapacitet. Inte så konstigt, när nödrop hördes från Wuhan och filmer visades hur nya sjukhus panikbyggdes på några veckor. 

Men äldreomsorgen glömdes helt bort. Och den är mycket lätt att glömma på grund av Ädelreformen, som genomfördes 1992. Den innebar att de dåvarande landstingen blev ansvariga för sjukvården med dess läkare och sjuksköterskor. Kommunerna fick sköta äldreomsorgen, som i princip hålls i gång av undersköterskor och biträden. 

Högsta hönset inom omsorgen är den så kallade ”masen”, medicinskt ansvarig sjuksköterska. Kommunerna får inte anställa egna läkare utan måste lita till regionerna för sådan expertis.

Tonvikten inom den kommunala äldreomsorgen har således legat tungt på omsorg, alltför lätt på sjukvård. 

”Ett äldreboende är i första hand inte en vårdinrättning”, inskärpte Socialstyrelsens generaldirektör, Olivia Wigzell, under en av de myndighetsgemensamma presskonferenserna förra veckan. Äldreboendet är de äldres hem. 

Det orimliga i detta blev tydligt då Wigzell samtidigt inpräntade att det är på äldreboenden som våra allra sköraste, multisjuka bor. 

De politiska partierna grunnar som bäst över möjliga lösningar.

Coronapandemin har varit en väckarklocka för många och det reses krav på att kommunerna ska få höjd medicinsk kompetens. 

Växjö kommun beslutade nyligen att anhålla hos regeringen om att, som pilotkommun, få anställa egna läkare. 

Att regionerna ska försörja äldreomsorgen med läkarkompetens  - det fungerar så där, tycker man i Växjö: ”Vi har sett exempel på att när regionen behöver göra åtstramningar, eller är överbelastad, så prioriterar man ibland ned eller bort till exempel läkemedelsgenomgångar eller liknande”, säger säger kommunstyrelsens ordförande i Växjö, Anna Tenje (M) till Läkartidningen

De politiska partierna grunnar som bäst över möjliga lösningar. Liberalerna har redan kommit med sitt bud: Äldreboenden ska få anställa geriatriker och allmänläkare och kommunerna bör ha en chefsläkare. 

Ja, snacka går ju.

De problem som covid-19 har blottlagt fixas inte på en kafferast. Men de måste lösas.

Det råder stor brist på geriatriker och allmänläkare, och har så gjort under lång tid. Regionerna har ansvar för att kartlägga framtida behov av olika specialiteter och dimensionera utbudet därefter. Men det sköter de inte så bra, enligt Socialstyrelsen. Myndigheten ”bedömer att planeringen ofta sker lokalt och med en relativt kort tidshorisont. Det saknas också samordning av efterfrågan på specialistläkare och dimensionering av ST-tjänster på nationell nivå.” 

Det här borde rikspolitiken ha tagit tag i för länge sedan. 

Den viktiga tillgången på geriatriker har inte hängt med den åldrande befolkningen. År 2005 fanns det 31 geriatriker per 100 000 invånare, 2016 var de knappt 27. 

En annan fråga är hur man ska locka specialister till en äldreomsorg som har berövats all status genom att skäras av från sjukvården. Svenska läkare vill i regel jobba på sjukhus, det är marigt att ens locka dem till primärvården.

Moderaterna och Socialdemokraterna har inte spottat ur sig några löften än, och det är bra. De problem som covid-19 har blottlagt fixas inte på en kafferast. Men de måste lösas. 

Och varför inte låta Växjö agera pilotkommun och anställa läkare? Om de nu lyckas få några sökande till tjänsterna.