Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Dags att vrida tillbaka skolklockan till 1990?

Rektorn Maria Jarlsdotter har jämfört skolan i dag med hur det såg ut 1990. Det saknas inte förklaringar till varför lärare är mer stressade i dag. (Tv-showen Seinfeld, prunkande av midjehöga jeans, började sändas i amerikansk tv 1989.)Foto: SVT

Att jämföra skolan år 1990 med dagens skola är nedslående. Någon som har en tidsmaskin i garderoben?

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

År 1990 var Ingvar Carlsson statsminister, Berlinmuren nyfallen och jeansen midjehöga. Det är knappt 30 år sedan - men om man ser till skolans omvandling framstår det som en hel evighet. 

Maria Jarlsdotter är rektor på gymnasiet Malmö latinskola. Hon har, som så många andra, grunnat över varför lärarna upplever allt större stress. Ofta nämns den ökande dokumentationen som en bov, så den har man försökt minska på Malmö latin. Men stressen kvarstår.

Det måste vara något annat, tänkte rektor Jarlsdotter. Eftersom många lärare hävdar att "det var bättre förr" bestämde hon sig för att spalta upp skillnaderna mellan att vara lärare i dag och 1990. Listan på hennes blogg är mycket intressant. 

Klassföreståndaren som blev mentor

Olikheterna mellan 1990 och 2018 är fundamentala. Då var skolan statlig, sedan 1991 är den kommunal. Då gällde regelstyrning: "Så här gör ni." Nu gäller målstyrning: "Det här ska ni uppnå, välj själva hur ni gör."

Då fanns varken skolmarknad, konkurrens eller skolpeng. Nu vet skolorna att en tappad elev ger ett hål i budgeten. 

En verkligt slående skillnad i Jarlsdotters matris är den förändrade elev- och lärarrollen, som i sin tur har påverkat dynamiken mellan lärare, elev och föräldrar.

1990 var premissen fortfarande ganska enkel: eleven var i skolan för att lära sig saker och bli en duglig samhällsmedborgare. Nu förväntas skolan ta hand om hela eleven, fostra och vara omhändertagande. 

Målbilden tycks ha gått från "duglig medborgare" till "god och lycklig människa".

Skolans personal förväntas också lösa alla tänkbara problem. Säg den oroliga samhällsdebatt som inte slutar med att någon politiker eller tänkare nästan reflexmässigt utbrister: "Det här är så viktigt att det måste läras ut i skolan!" (Ett färskt exempel återfinns på onsdagens DN Debatt, där Göteborgspolitikern Ann-Sofie Hermansson (S) kräver att skolan ska stå i första ledet i kampen mot våldsbejakande extremism.)

Ökad status för eleverna

Föräldrarnas roll har också förändrats.

1990 hade de förväntningar på sina barn om att de skulle göra sina läxor och jobba sig till bra betyg. I dag förväntar sig mamma och pappa att skolan ska leverera bra betyg åt barnen. 

Det har sin förklaring. 1990 var betygen fortfarande relativa och följde en normalkurva. Alla insåg att alla inte kunde få lysande betyg. Nu är betygen målrelaterade, så alla kan i teorin få högsta betyg i allt om de uppfyller en rad (flummiga) mål. 

Elevens status har samtidigt ökat dramatiskt.

1990 sågs eleven som en del i kollektivet, klassen, nu är det individualisering för hela slanten. Varje elev har rätt att bli undervisad på ett sätt som hen, och hens föräldrar, finner optimalt. Skolan, läraren, ska anpassa, anpassa, anpassa. 

Elever misslyckas liksom aldrig, per definition - det är skolan som misslyckas. 

Den här trenden har förstärkts av att elever och föräldrar nu är kunder. De kan ställa hårda servicekrav på lärare och skolledning, vilket också görs i form av betygstjat, krav på särbehandling och allmänt klagande, samt anmälningar till Skolinspektionen. 

Lärare tycks alltså ha blivit både elevernas och de biologiska föräldrarnas extraföräldrar - och samtidigt deras tjänstefolk. 

Det var bättre förr. 

 

Läs också:

Tänk om lite disciplin förebygger våld i skolan