Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Dags att återinföra de relativa betygen?

Det har begåtts många stora misstag inom svensk skolpolitik. Ett var att ta bort de relativa betygen.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Varför har vi skolbetyg? Det yttersta syftet är faktiskt, handen på jämlikhetshjärtat, att gradera de unga inför akademiska studier och arbetsliv. Skolbetyg tycks vara den bästa indikatorn, både på snäv IQ och på kvaliteter som ansvarstagande och uthållighet.

Från 1962 till 1994 var betygen relativa. Mest treor, få ettor och femmor, enligt en normalfördelningskurva. Kritiker hävdade att det var orättvist och ibland ledde till att lärare sa: "Du fick tyvärr en trea, för fyrorna var slut". Och, visst, kanske missförstod någon rigid lärare systemet så grovt. Troligare är dock att lärare skyllde på systemet för att skona elever. Nationalekonomen Jonas Vlachos, som har skrivit mycket klokt i ämnet, har påpekat att man aldrig hör att någon lärare skulle ha sagt: "Du får en femma, för fyrorna är slut."

 

1994 var det betygsreformdags. Betygen blev tre: G, VG och MVG. På gymnasiet även IG. Samma år vann Marie Bergman och Roger Pontare Melodifestivalen. Ingen kom sist. Man korade ettan till femman, resten kom på "delad sjätte plats". Gradering var inte inne 1994.

De nya betygen blev målrelaterade: "Klarar du det här får du VG. Lägger du till det här får du MVG." Alla skulle klara G, bestämde man. Det var en djupt sympatisk tanke - No child left behind - men reformen fick olyckliga konsekvenser.

Paradoxalt nog tycks den ha missgynnat just de svagpresterande. Elever med låga betyg från det gamla systemet har oftare jobb, och bättre löneutveckling, än svagpresterande i närliggande ålder som fick målrelaterade betyg. Det rapporterade IFAU, Institutet för arbetsmarknadens utveckling, 2010.

Rent intuitivt verkar det logiskt: Att få tvåor och några ettor var ingen katastrof. Någon skulle ju ha dem. Enligt normalfördelningskurvan var det - normalt. Att få IG, däremot - vara icke godkänd, inte få fullständiga betyg - är mer sinistert. Alla normala skulle ju klara målen, var det sagt.

För det andra möjliggjorde det nya systemet galopperande betygsinflation. Nu kunde ju alla få MVG, i teorin. Det fria skolvalet och konkurrensen om elever eldade också på betygen, förstås.

Som reaktion på bland annat betygsinflationen fick vi en ny skollag och ett nytt betygssystem: A-F, där F är underkänt.

"Ingen tidigare läroplan är så konkret i sina betygskrav som den nya läroplanen" skrev Jan Björklund i SvD den 4 juni 2012. "Redan detta gör att betygen blir mer rättvisa och likvärdiga än någonsin tidigare."

 

Det lät ju utmärkt. Det kanske blir bättre. Men målrelaterade betyg bär på en inneboende inflationsbubbla. Det kan finnas en risk att politikerna tvingas återkomma med nya svalkande åtgärder, mer "konkretion" i betygskraven, för att upprätthålla någon sorts rättvisa och meningsfullhet.

Men hur detaljerade kan politikerna bli utan att skolan blir en förstenad djungel där pedagogerna inte ges något utrymme att använda sitt yrkesmässiga omdöme? Och hur komplicerad och tidsödande ska själva betygssättningen få bli?

Vi kan förstås inte byta betygssystem var femte år. Och det finns andra stora systemfel som är mer akuta. Men Sverige skulle egentligen behöva en kriskommission som förutsättningslöst gick igenom alla aspekter av skolan - inklusive betygsystemet.