Ann-Charlotte Marteus
Centern är ett vrålrikt parti. Det är därför de så ofta kan plåga oskyldiga medborgare med sina reklamkampanjer. I regel består kampanjerna av jättestora porträtt av Annie Lööf som ser bestämd och framåt ut bredvid ett sjok med spretiga bokstäver som formar C-klyschor med signalord. Det ekar av tomhet.
I den senaste kampanjen bär partiledaren militärblå kavaj mot en militärgrå bakgrund för att understryka att kriget i Ukraina är allvarligt. Budskapet lyder: ”För Sveriges bästa. För demokratins bästa. För frihetens bästa.”
Samt: ”Vi behöver internationellt samarbete och trygghet i mörka såväl som ljusare stunder.”
Det är så präktigt och samtidigt så tömt på mening att inte bara samtliga svenska partier, utan minsta brevduveförening, skulle kunna skriva under på det.
Uppenbarligen kan inte smarta politiska idéer köpas för pengar. Detsamma gäller – tack och lov – goda opinionssiffror.
Uppenbarligen kan inte smarta politiska idéer köpas för pengar. Detsamma gäller, tack och lov, goda opinionssiffror: Centern ligger en bra bit under 2018 års valresultat – då 8,6 procent, nu 6,8, enligt Novus – och förtroendet för partiledaren har sjunkit drastiskt.
Enligt Aftonbladet råder det dessutom internt kaos i partiet. Det är, enligt anonyma röster, hårt toppstyrt. Dessutom är mittenstrategin impopulär och arbetsmiljön på partikansliet sägs vara jättestressig och hemsk.
Anonyma vittnesmål bör man ta med en nypa salt. Men rapporter om en tystnadskultur hördes även i fjol och det finns röda flaggor. Som att Annie Lööfs stabschef, Kristian Ljungblad, slutade i januari.
När en sådan nyckelperson hoppar av åtta månader före valdagen är något riktigt fel. Ingenting är viktigare än att säkra ett stabilt team inför ett val.
Och landsbygdssegmentet är inte förtrollat av den värderingsoffensiv som lockade storstadsväljare ett tag.
Till det kan läggas förra årets strömhopp från partiet. Förste vice ordföranden Anders W Jonsson annonserade sin avgång i början av 2021, raskt följd av fem unga riksdagsledamöter. En av dem var framtidslöftet, tillika partiets ekonomiska talesperson, Emil Källström.
Om detta beror på toppstyrning eller inte är svårt att säga. Det faktum att partiet velar mellan blocken, och att Lööf plötsligt sade att hon kan sitta i en S-ledd regering samtidigt som V-aversionen är urstark, har säkert lett till internt missnöje.
Och landsbygdssegmentet är inte förtrollat av den värderingsoffensiv som lockade storstadsväljare ett tag.
Dessutom verkar ingen utom Annie Lööf och Martin Ådahl fatta storheten i begreppet ”den breda mitten”. I takt med att partiet har minskat opinionsmässigt har uttrycket därtill blivit alltmer komiskt i all sin storvulna egocentricitet.
Lite som den gamla rubriken i en brittisk tidning: ”Storm i engelska kanalen. Kontinenten avskuren från Storbritannien!”
Mittenpolitiken fick dessutom ytterst dålig PR när C först släppte fram Magdalena Andersson och därefter beredde väg för högerblockets budget. Alla blev förbannade och ingen förstod någonting. Jo, vänsterlutande kvinnor i storstad, som fått för sig att Lööf är vänster, tycktes till sist upptäcka att hon inte är det.
Inför valrörelsen ser det mörkt ut för det vrålrika partiet som ständigt hojtar ”Framåt!” utan att verka veta vart det är på väg.