Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Brittisk fotboll är smartare än svensk politik

Sista matchen med gänget på Old Trafford för ”Fergie”, 2013.
Foto: JON SUPER / AP
Efter Manchester Uniteds ligaseger, 2011.
Foto: TIM HALES / AP
Eric Cantona hittade hem i Manchester United.
Foto: © BILDBYRÅN
Numera betitlad sir Alexander Ferguson, efter att ha adlats av drottning Elisabet 1999.
Foto: ACTION IMAGES / CARL RECINE / © BILDBYRÅN

Sverige är ett land där låtsad dumhet har blivit norm. Vi borde lära oss av snobbarna i Storbritannien.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

En kavalkad av hockeyfrillor, sneda tänder och nostalgi, så kan man sammanfatta SVT:s fotbollsdokumentär ”Premier League: När fotbollen förändrades”.

Den påminde om britternas särart – och, via en tillbakablick, om en hårresande svensk särprägel:

1992 köptes den franske stjärnan Eric Cantona av Manchester United. En reporter frågade Uniteds legendariske tränare, Alex Ferguson, om hur ”en hetlevrad fransman och en hetlevrad skotte” skulle kunna dra jämnt. 

Skotske Ferguson svarade lakoniskt, ”Tja, fransmän och skottar har haft en storartad auld alliance, om du kan din historia. Jag hoppas att det här blir en ny sådan.”

Auld alliance, förtäljer Wikipedia, var en fransk-skotsk allians som ingicks år 1295. 

1295!

Hur vanligt är det att svenska tränare refererar till medeltida politik? Jag chansar vilt på: ”Mycket ovanligt.”

Och skulle någon coach händelsevis ha stått i Sportspegeln och dragit paralleller mellan fotboll och Kalmarunionen, är jag bombsäker på att han inte syrligt hade tillagt: ”... som du vet, om du kan din historia.”

Socialdemokraternas inflytande spelar förstås en väsentlig roll.

I Sverige aktar sig offentliga personer för att briljera med sin bildning, om de inte är ämnesexperter. Och ingen antyder någonsin att motparten förväntas ha en viss bildningsnivå.  

Det finns säkert komplexa orsaker till detta svenska arv, men Socialdemokraternas inflytande spelar förstås en väsentlig roll. I jakten på total jämlikhet – i ett redan rekordjämlikt land – valde de, åtminstone från 70-talet, att se bildning, kunskap och höga akademiska förväntningar som auktoritärt, förtryckande, höger. 

Motgångar i skolan var i grunden alltid samhällets fel – och i en sådan kontext kan ju en kommentar som ”...om du nu kan din historia” tolkas som iskallt klassförakt.

Men åter till Alex Ferguson. Var han en överklassprätt? Absolut inte. Född under kriget, uppvuxen i Glasgows hamnkvarter och lärling i varvsindustrin som ung. Fackföreningsman. Socialist. 

Det säger något om hur normerande det brittiska bildningsidealet är. Om man kan tillföra något intressant, gör man det. Och samtalet blir smartare och rikare.

Båda sidor, hög och vänster, förenklar och förvanskar.

I Sverige förväntas en person med liknande bakgrund, som Stefan Löfven, låta som en arbetargrabb. S-ledaren kanske är självlärd medeltidsexpert – det får vi aldrig veta. 

Storbritannien är förvisso ett hårt klassamhälle. Men Sverige hade kunnat vara ett nordiskt jämlikt land med ett levande bildningsideal. Den möjligheten förslösade vänstern. 

I nutid har regeringen Löfven visat sig beredd att sänka högskolekvaliteten hur mycket som helst för att kunna trycka in hur många studenter som helst – i hur många snabbutnämnda B-universitet som helst – i jämlikhetens namn. 

Dessvärre har de borgerliga inte varit någon duglig motvikt. Jo, de har tjoat om vänsterns flumskola. Men i skarpt läge, under Carl Bildt, genomförde de en friskolereform som var skräddarsydd för - företagen. 

Snacka om kulturskymning.

Just nu bråkas det om friskolorna. Högern låtsas att det enda problemet är ”dåliga kommunala skolor – inte bra friskolor”. Vänstern låter å sin sida påskina att dagens alla ojämlikheter och segregation kan brytas om bara ”marknadsskolan” fälls.

Båda sidor förenklar och förvanskar. Det kommer man lätt undan med i ett land där förenklingar, med dumstruten stolt på svaj, har blivit standard. 

Rött kort, alla!