Ann-Charlotte Marteus
I går kom jag för sent till jobbet. Bussen, den långa kära mildblåa ledbussen, kom inte. Och kom inte. Och kom inte. Så där stod vi, en lång trasslig snodd av fåraktiga kollektivtrafikanter: kvinnor, skolungdomar, unga män, småtottar i vagn. Alla sorts människor, dock inte så många män i övre medelåldern.
Män åker ofta bil. Och sitter still i bil. Promenerar man längs S:t Eriksgatan i Stockholm när trafiken är tjock, vilket den ofta är, kan man se det testosteronglittrande pärlbandet: bil, man, bil, man, bil, man.
När trafiken är tjock kommer inte bussarna fram. Ofta uppstår en ketchupeffekt: ingen buss, ingen buss, efter tjugo minuter: tre bussar på rad. Och så troppar vi in, hur många som helst, i vår miljövänliga blå tub.
Som inte kommer fram! För att vi hindras av en armé av män som sitter i var sin jädra hög med skrot. Ett till två ton skrot per näsa. Livsfarligt skrot, om det träffar en gångtrafikant eller cyklist. Miljöfarligt skrot som förstör atmosfären och våra lungor.
Är detta ett skämt?!
Tänk om privatbilen hade uppfunnits i dag. Tänk er sedan att någon politiker hade föreslagit att vi skulle ta bort alla träd från stadens alléer, stycka parker, riva bostäder som stod i vägen för parkeringsplatser, preja ut cyklister och bussar och dra ner på tågbyggena - för att bygga massor med breda fula vägar så att bilister kunde köra fram, en och en, i avgassprutande stålschabrak. Och därtill göra det brottsligt för människor att gå över dessa vägar hursomhelst.
Det skulle framstå som den dummaste idén sedan Doramad, den radioaktiva tandkrämen.
Nå, nu har vi den bensindrivna hjulfarkosten. Och den gör förstås stor nytta på många sätt. Man vill ju helst inte cykla till akuten med brutet ben. Och alla bor inte i städer.
Men många, och allt fler, bor i städer. Städerna är till stor del byggda runt bilen, så helt kan vi inte avvara den.
Men vi borde tänka mycket mer på hur vi kan bygga bort den. Den borde vara undantag, inte regel - avvikande, inte norm. Ty den är ett fossil från ett ohållbart, patriarkalt 1900-tal. Vi vet det. Och ändå hukar vi reflexmässigt inför dess storhet, likt stukade hemmafruar.
Jösses, när trängselavgifterna i Stockholm skulle införas, vilket liv det var.
Moderaterna försökte göra det till en klassfråga: Ack o ve, tänk på de stackars kvinnorna med alla sina barn, som nu inte får råd att åka in och ut ur stan! Snicksnack.
Bilism är i hög grad en genusfråga. Män kör 50 procent mer bil än kvinnor och kvinnor åker mer kollektivt, oavsett vad de tjänar.
Nu börjar vi långsamt röra oss i annan riktning. Unga urbana, jämställda män förförs inte av bilen som maskulin identitetsmarkör. De tjackar hellre cykel med barnstol. Men strukturerna finns kvar, förstärkta av Volvoromantik, och många politiker värnar bilisterna.
Annars hade de dödliga, partikelupprivande dubbdäcken varit förbjudna i dag. Förbifart Stockholm hade makulerats, trängselavgifterna varit skyhöga och parkeringsplatser aldrig gratis, utan få och dyra. Promenad- och cykelvägar hade regerat.
Och de mildblåa bussarna hade varit herre i den glesa trafiken. Så att barnen kom i tid till skolan. Med lungor som inte var gråsvarta som hos kedjerökare.