Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Barnfattigdom är det nya svarta

Plötsligt talar alla om barnfattigdom.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Håkan Juholt lyfte upp barnfattigdomen på den politiska debattmenyn redan i sitt installationstal. Sedan har han återkommit i ämnet, senast på Första maj. I fredags tog så Anders Borg upp frågan under Moderaternas kommun- och landstingsdagar.
Moderaternas vilja att ta över alla frågor på dagsordningen vet inga gränser. Om Lars Ohly fick oväntad framgång med idén att bygga en kopia av Leninmausoléet vid Slussen skulle Anders Borg antagligen komma lubbande med ritningarna till Kreml.
Detta sagt; det är bra att ämnet kommer upp. Och befriande att Borg antyder att de heliga ekonomiska drivkrafterna och arbetslinjen inte är allena saliggörande.
Nå, det har nog inte bara med Juholts entré att göra. småpartierna i alliansen har uppvisat en del socialliberala reflexer sedan valet, som antagligen har influerat.Högerns patentmedicin mot fattigdom är förstås arbetslinjen. Vilket i princip är helt rätt. Den som arbetar i Sverige är sällan fattig. Och barn till arbetande föräldrar har det inte bara bättre, rent materiellt, än barn till icke arbetande; barn mår på alla sätt bättre av att ha föräldrar som jobbar än av föräldrar som inte kan försörja sig.
En förutsättning för att arbetslinjen ska blomstra är att det lönar sig att arbeta. Och ska det göra det, kan det inte löna sig lika bra att inte arbeta. Vilket visserligen gör att barn till föräldrar som inte jobbar får det knapert - men det löser sig ju smidigt genom att föräldrarna skyndsamt skaffar sig ett jobb.
Så långt teorin. Men i verkligheten finns det finanskriser och lågkonjunkturer, långtidsarbetslöshet, förtidspensionärer och långvariga socialbidragstagare.Och medan Anders Borg står som en svensk motsvarighet till USA:s tv-evangelister och lovar paradiset Full sysselsättning, om bara hans flock följer Arbetslinjens budord, hinner en barndom passera.

Svensk barnfattigdom är inte absolut, utan relativ. Barn jobbar inte i fabriker, svälter inte, bor inte i kartonger under en bro. Men i Sverige är man ett utfattigt barn om man inte har dator och bredband. Den som inte är dator- och internetkompetent är inte en kompetent människa, att klara skolarbetet utan dator och nät blir ogörligt och samvaro med andra barn svår, eftersom så mycken lek är teknikberoende.
Det är inte normalt för en svensk att inte ha dator. Så småningom kommer det att vara onormalt att inte ha en Iphone - utom om man avstår, fastän man minsann har råd. Då är man bara excentrisk, och det är bara tjusigt.
Ju rikare Sverige blir, desto mer prylar och erfarenheter behöver en människa ha för att ses som normal.Föräldrar som inte kan ge sina barn vad ett normalt barn bör ha - från de rätta skorna och de rätta reseminnena till de rätta datorspelen - känner skam. Skam. Brist på materiella ting har fått en moralisk innebörd. "Hel och ren" räcker inte längre för att en förälder ska anses vara god.
Och när föräldrar känner skam, känner barn skuld. Konsumtionssamhällets logik och makt över våra värderingar föder en välfärdsstatens nybarnfattigdom.

Viktigast av allt för att motverka fattigdomens konsekvenser är emellertid en bra skola. En bra, jämlik, klasskompenserande skola. En sådan skola har vi emellertid inte, av många skäl - dåliga pedagoger, bostadssegregation, det fria skolvalet.
Och medan höger och vänster skyller misslyckandena på varandra passerar barndomarna förbi.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!