Ann-Charlotte Marteus
På 2010-talet studerade två ekonomer de allra fattigaste människorna i länder som Marocko, Kenya och Indien. Och upptäckte förvånande ting: Dessa utfattiga lade faktiskt inte alla sina slantar på billig, näringsriktig mat. De kunde rata det subventionerade riset för dyrare, och mindre nyttigt, käk.
De ville ha omväxling, helt enkelt. Och de köpte onödiga saker, delvis för att inte förlora sitt sociala anseende. Många sparade ihop till en tv – för att de gillade underhållning.
Jag kom att tänka på den studien när jag läste författaren Lena Anderssons krönika ”Hungrar barnen är det föräldrarnas fel” i SvD i helgen.
Hennes utgångspunkt är Magdalena Anderssons och Märta Stenevis påståenden om att barn går hungriga till skolan och att det finns föräldrar som inte har någon mat – alls – att ställa på bordet.
Kan det stämma, undrar SvD-skribenten. Finns det föräldrar som inte ens har råd med de 70 öre som en portion gröt kostar? Det låter inte rimligt, avgör hon.
Slutsats: Antingen är hungerretoriken från S och MP överdriven och används som slagträ mot högerregeringen. Eller så finns det hungrande barn – och då är det föräldrarnas fel. De kunde ha serverat gröt. De valde att inte göra det.
Lena Andersson visar ingen empati. Hon är intresserad av sakfrågan, av personligt ansvar och av de begrepp som används i den politiska debatten. Vilket gör texten klart intressant.
Den sortens grupptryck/folkbildning kan tvärtom göra nytta.
Men många blev provocerade; bland dem Eric Rosén på Aftonbladet Kultur, som beskrev Andersson som ”iskall moralist”. I måndags möttes de i Aktuellt.
Rosén anklagade Andersson för att, mitt i en svår ekonomisk kris som drabbar de fattiga, sätta i gång en ”irrelevant” debatt om kalorier och ordet hungrig ”i stället för om hur vi löser det här problemet”.
Författare Andersson såg häpen ut: Hur kan kalorier, energi i maten, vara irrelevant när ämnet är hunger? Kalorier är ju exakt vad det handlar om!
Men det var ju inget nytt hon kom med, sa Rosén. ”Folk vet att havregryn och ris går att äta”.
Jaha, men varför ger de inte barnen gröt till frukost, då? Varför är barnen hungriga?
Detta blev lite knepigt att förklara för Eric Rosén. Kanske för att han svårligen kunde erkänna att varenda kotte har råd med 70 öre. Det skulle antyda att alla föräldrar faktiskt inte tar sitt ansvar.
Han ville inte dit; han ville visa empati och lyfta frågan från individ- till samhällsplan. Om barn går hungriga är det politikernas fel, var kontentan. Ett Samhällsproblem.
Men båda var inne på intressanta spår.
Det finns självklart föräldrar som inte håller måttet, det är väl ingen hemlighet? När det kommer årsstatistik om antalet orosanmälningar till socialtjänsten är det ingen som upprört hävdar att det är elakt förtal.
Eric Rosén, å sin sida, försökte förklara att fattigdom är mer komplext än vad Lena Anderssons havrematematik antyder. Han kom knappt ur startblocken, det var hon som dominerade. Men han har ju rätt.
Studien från Indien och Marocko påminner om att fattigdom inte gör människor till nyttomaximerande djur på jakt efter föda. De är fortfarande människor med fantasier och drömmar, njutningsbehov, hunger efter nya stimuli och djup fruktan för att tappa ansiktet och sitt sociala sammanhang.
Så de fattiga svenska föräldrar som inte ger barnen näringsriktig mat varje dag utan då och då satsar på lite guldkant, i stället, eller bara på att ge ungarna en känsla av normalitet, är inte ansvarslösa utan mänskliga. Och de gör förmodligen helt rätt.
Det betyder inte att föräldrar kan friskrivas från ansvar om de skickar barnen hungriga till skolan. Då har de gjort fel – de borde ha haft ”havregrynen” där. Och det är inte ondsint att poängtera det. Den sortens grupptryck/normbildning kan tvärtom göra nytta.
Samtidigt ska det offentliga självfallet kunna rycka in. Om kommuner identifierar områden där många barn verkar gå hungriga kan det vara en väldigt bra och smart åtgärd att införa skolfrukost – oavsett vad hungern beror på. Tomma magar ger trötta, irriterade hjärnor.
Lena Anderssons text var nyttig. Och förhoppningsvis får den politiker att tänka lite mer på hur de uttrycker sig i debatter. Politiker ska använda korrekta begrepp och inte förleda med emotionella, halvsanna bilder.
Inte om de på riktigt vill att samhällsproblem ska komma närmare en lösning.